Jungfrun från Dimmornas skog

Jungfrun från Dimmornas skog
av Margit Sandemo

"Jungfrun från Dimmornas skog" är en Margitföljetong av gammal god årgång (första gången publicerad i Allers 1977-78 och utgiven i bokform 1979), inte alls som hennes nyare böcker. Just den här boken verkar många ha som favorit bland följetongerna, och jag gillar den också. Den har lite mer fantasykänsla än många av de andra följetongerna, eftersom man inte kan identifiera platsen som någon verklig plats och tiden är lite vag. Någon sorts medeltid eller lite senare, men inga verkliga världshändelser nämns. Annars brukar man ju, trots demoner och oknytt, kunna placera Margits berättelser i tid och rum, åtminstone på ett ungefär.

Huvudpersonen Ylva (i andra upplagor heter hon Vendelin) är arton år och har bott väldigt isolerat tillsammans med sin farmor under hela sitt liv. Detta har att göra med riddar Gerhard, som härskar över ön (?) där Ylva bor, och som har rätten till alla ofrälse flickors oskuld, en rätt som han håller stenhårt på (sin egen rätt alltså, inte det här med att de absolut måste vara ofrälse). Genom att hålla Ylvas existens hemlig har farmodern tänkt rädda henne undan riddaren. (Annars skulle Ylva skickats till riddaren så fort hon blev arton. Riddaren har nämligen ändrat reglerna, så att han får flickorna när de fyller arton i stället för när de ska gifta sig (som i Braveheart t.ex.), för att inte gå miste om en enda en. Här kan man ju anmärka på att det är en väldigt hög ålder för att garanterat fortfarande vara ogift/oskuld, särskilt för ett lite medeltidsaktigt samhälle.)

Men nu är farmodern döende och Ylva skickas till en annan släkting, som bor i Dimmornas skog. Skogen är full av spöken, och riddaren vågar inte ge sig in där. Tyvärr är släktingen redan död, men Ylva tar över hennes hus. Hon blir god vän med den handikappade pojken Toke, som har ett vackert hus i närheten, och hon lär också känna en grupp människor som planerar ett uppror mot riddar Gerhard. Bland dem finns en man som Ylva fascineras av, men som alla varnar henne för. Han är våldsam och galen, säger de. Ylva vill gärna hjälpa honom på något sätt. och hon vill gärna hjälpa till i kampen mot riddaren också. Man har bestämt att hon är det perfekta lockbetet.

Detta var väl en av de följetongerna där jag lyckats komma ihåg handlingen bäst, även om jag var osäker på många detaljer. Annars är det väldigt lätt att glömma av intrigerna i de här böckerna, vilket gör att man har lika mycket nöje av dem andra och tredje gången man läser dem som man hade första gången. ;-)