Mordet på Harriet Krohn
av Karin Fossum
Jag har ju läst några deckare den här månaden (har inte skrivit om alla här än) och det vanliga är ju att mordet är ganska invecklat. Man ska sitta och klura tillsammans med utredarna om motiv och tillfälle, och man ska följa en massa människor under tiden och kanske en av dem är mördaren. I "Mordet på Harriet Krohn" är det inte alls så. En gammal dam blir rånmördad i sitt hem. Det måste vara en av de allra enklaste formerna av mordfall. Inget planläggande, utan det bara råkade bli så. Den vi följer här är hela tiden Charlo, han som råkade mörda fast det inte var meningen. Han var bara i desperat behov av pengar och han ser sig inte som en ond människa. Nu kan han ordna upp alla gamla skulder, men han har mördat och måste dölja sina spår.
I tidningarna läser han om utredningen. Polisen har säkrat vissa spår. Utredningen leds av Konrad Sejer, som inte har ett enda ouppklarat fall bakom sig, står det. Men Charlo hoppas och tror ändå att det inte ska gå att spåra honom. Det är nästan plågsamt att läsa den här boken. Kanske för att både mordet och mördaren är så vanliga, det här kan ju faktiskt hända, ganska ofta till och med. Och Charlo är ju inte en osympatisk person. På något sätt kan man förstå honom och nästan heja på honom, men samtidigt så har han ju faktiskt begått ett allvarligt brott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar