De dødes tjern
av André Bjerke
Jag tycker att jag har läst ovanligt många gamla deckare under min temamånad. "Den stora sömnen" från 1939, "Oskuld och arsenik" från 1930 och nu "De dødes tjern" från 1942. Efter vad jag har förstått så är det en deckarklassiker i Norge (på omslaget står det "Kåret av VG til Norges beste kriminalroman gjennom tidene") och filmatiseringen är även den en klassiker.
En ung man begår självmord under en ensamtur till sin nya "hytte". Huset sägs vara hemsökt av ett spöke som inte visar sig som vanliga spöken, utan i stället kryper in i en människas sinne och driver den personen att dränka sig i en bottenlös tjärn i närheten. Mannens syster Liljan vill ha klarhet i vad som hände hennes bror och hon får med sig hela vänkretsen upp till stugan. Det är vissa "oj, vad spänannde att klura ut den här gåtan"-tendenser som ofta finns i deckare. Berättarens fru verkar inte heller ha några problem med att nöjesbada i tjärnen där vännen tros ha dränkt sig.
Men snart blir den trevliga utredningen av självmordet riktigt obehaglig. Det lär finnas en förrymd mördare i trakten och det verkar dessutom som om det är spöken i farten. Vännerna är djupt oeniga om det finns såna saker eller inte, men läskigt är det. Speciellt som datumet då spöket brukar återuppleva sin egen död närmar sig.
Jag hade mina misstankar om vad som kunde ha hänt, men jag fick det inte riktigt att hänga ihop, så det var ju spännande ända fram till slutet. Även om jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om just slutet så var det ändå en bra bok som jag är nöjd med att ha läst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar