Juliane och jag

Juliane och jag
av Inger Edelfeldt

Hur många gånger har jag läst den här boken egentligen? Många är det i alla fall. Det här är en av mina favoritböcker, den är bara så otroligt bra.

Kim är väldigt dragen till skräck, vampyrer, trolldom, mörker och sånt, men det känner hon ingen annan som är. Hennes bästa kompis Yvonne tycker absolut inte om såna saker. De har egentligen inte så mycket gemensamt utan är kompisar mest för att de blev över när alla andra kompispar hade bildats. Så i åttan börjar en ny tjej i klassen - Juliane. Hon är lite annorlunda än de andra och blir retad. Men hon är intresserad av allt det som Kim är intresserad av och efter en trevande start blir de superbästisar.

Kim och Juliane har jättekul ihop, men inte alltid, det händer att de blir ovänner. De har en massa interna skämt, klär sig speciellt (fast det gör de mest hemma) och bildar en hemlig orden, Nattens barn. De är inte som sina klasskompisar, och det är det många som stör sig på. Värst är Gunilla och hennes gäng, och en gång när de har varit extra elaka mot Juliane bestämmer sig hon och Kim för att hämnas genom trolldom...

Men trolldomsbiten är inte så stor egentligen, och det är inte det som är det viktiga i boken. Det bästa är skildringen av Kims och Julianes vänskap. Hur de kan förstå varandra fullständigt eller komma ihop sig om småsaker. Och hur Kim fortfarande umgås med Yvonne ibland, och svartsjukan i det "triangeldramat".

Älskar den här boken! "Juliane och jag" är förresten den riktiga, ursprungliga, titeln. Men sen gick den som TV-serie och den hette Nattens barn. I samma veva kom den ut i pocket och då kallades även boken "Nattens barn". Det är den utgåvan jag har. Det var 1995 och det tycks inte ha kommit några nya utgåvor sedan dess. Boken verkar helt omöjlig att få tag i numera. Har aldrig sett den på loppis ens. Dåligt. Jag vill ju köpa den och ge bort till folk som borde läsa den. :) Hmm, En bok för alla skulle ju kunna ge ut den, det vore ju alldeles utmärkt. Men tills dess är biblioteket din vän.