I kväll nåddes jag av nyheten att Margit Sandemo har avlidit. Hon somnade in vid 94 års ålder. Det var min kompis Kristin som skickade en länk till en artikel om dödsfallet. Kristin, som jag lärde känna för tjugo år sedan genom Margit-fandomen och vars förstfödde jag är gudmor till.
Tydligen var jag ganska sent ute med att läsa Sagan om Isfolket. Jag hade några klasskompisar på gymnasiet som hela tiden försökte tipsa om den men det dröjde ett tag innan jag lät mig tipsas. På den tiden eller i den åldern köpte man ju inte böcker i första taget, så min kompis Linda, som var en av de som älskade serien, ägde faktiskt inte böckerna själv. Men jag fick låna de första av en av hennes kompisar, och redan i första boken var jag helt fast. Jag älskade stämningen, magin, persongalleriet, miljöerna och hur man fick följa släkten genom århundradena. Det dröjde inte länge förrän jag började samla på dem själv. Jag kommer ihåg hur jag var inlagd för observation på sjukhus sommaren 1996 (misstänkt blindtarmsinflammation, det gick över av sig själv) och läste
"Den siste riddaren" till långt efter vad sjukhuset menar är läggdags.
Bokmässan 2003. Jag, min syster, Kristin och Margit.
Man hade ju fått internet vid den här tiden och självklart sökte man efter all info som fanns. Så hittade man isfolksföreningar. Så startade man en egen förening. Så startade man en till. Så insåg man att man inte var ämnad för föreningslivet, i alla fall inte som något annat än medlem. Men några höjdpunkter var ju när jag, min syster – som jag tidigt fick in på Sandemospåret – och Kristin (som jag nämnde tidigare) fick träffa Margit i enrum på bokmässan 2003. Eller när medlemmar ur olika föreningar blev inbjudna till festligheterna på Oslo Plaza i samband med Margits 80-årsdag 2004. Kristin hade ordnat inbjudningar för ett gäng av oss (själv fick hon dock förhinder) och så sov vi på någons golv bortåt Drammen någonstans. Dessutom hade ju alla föreningar upplägget att man hade ett alias från böckerna (ibland bara Sagan om Isfolket, ibland även Häxmästaren och Legenden om Ljusets rike, som ju existerar i samma fiktiva universum). Och även om jag aldrig har varit så förtjust i lajv, så var det ändå väldigt roligt med isfolkslajv. Jag har varit Liv och Tova i olika föreningar.
Jag har fortfarande en oväntad mängd norska kontakter på sociala medier. Jag har också vänner som jag har känt sedan den här tiden och fortfarande umgås med, så att semesterresor ofta har gått till Västerbotten, för där bor Marie, eller lite utanför Oslo, för där bor Kristin. Ni vet, de där platserna som alla väljer att resa till.
Margits officiella 80-årsfirande. Oslo Plaza 2004.
Hela tiden har det kommit ut nya böcker av Margit, och vi har samlat de äldre böckerna, och vi har hissat eller dissat. Det är aldrig något som har kunnat mäta sig med Sagan om Isfolket, men det kunde man väl inte begära heller. Har man läst efterordet till sagan om Isfolket, där Margit bland annat berättar om hur hon blev utbränd under skrivandet men inte slutade för det. Hon slutade bara att skriva fristående böcker vid sidan av.
Har man läst många av böckerna märker man ju också att personer och intrig ofta påminner om varandra. Det finns ofta en grupp som ska utföra ett uppdrag, och gruppens sammansättning är sig ofta ganska lik. Ibland är böckerna bättre och ibland är de sämre. Man får bara en känsla av att hon tyckte om att skriva. Vissa händelser går också igen, och ibland är det sådant som väl är till viss del hämtat ur hennes eget liv. Jag tänker på att det flera gånger förekommer övergrepp mot barn, och jag tror också detta med att många av hennes karaktärer hellre umgås med djur än med människor är inspirerat av verkligheten. Hennes egen släkthistoria – med svensk adel på ena sidan och bönder från de norska fjällen på den andra – har väl också varit en inspiration. Den där svenska adelssläkten som en gren av Isfolket följer i många generationer, det är Margits förfäder. Fast det vet vi ju, det berättar hon ju för Gabriel i en av de konstigaste plot twistarna i Isfolket. (Jag kunde sagt spoiler, men ni har ju förstås läst.)
För några år sedan berättade Margit att hon skulle pensionera sig och inte skriva fler böcker. Men sedan ändrade hon sig och det blev några böcker till, varav den sista påminde om hennes mysiga följetonger från förr. Och så fick hon ju ett uppsving i samband med att böckerna blev inlästa för Storytel. Tidigare har det nästan aldrig stått om henne i svenska tidningar, men plötsligt dök det upp stora porträttintervjuer. Roligt att läsa om henne, och jag tycker att det är sorgligt att hon är borta nu. Men jag tänker också på att hon har sagt att hon inte är rädd för att dö. Hon gjorde nämligen just det i samband med en svår förlossning, och kände först besvikelse när hon rycktes bort från det underbara som väntade henne på andra sidan, innan hon insåg att hon så klart ville leva. Och det kan ju vi andra tro vad vi vill om, men hon skriver i sin självbiografi att sedan dess har hon aldrig varit rädd för döden, utan tvärtom tänkt att det är något att se fram emot. När den stunden kommer, märk väl. För jag har ju också läst att självbiografin nästan fick heta
"En gång till, tack", men att det inte riktigt passade in på alla upplevelser i livet, så då fick det hellre bli
"Livsglädje".
Nu är det jag som plockar fram första delen i Häxmästaren. Det var så länge sedan jag läste den serien. Och första boken innehåller en del riktigt bra stycken. Men jag vet inte om jag vågar läsa just dem så här sent på kvällen.
