av Sayaka Murata
Keiko Furukura lever för sitt jobb. Sedan hon var liten har hon känt att hon inte passar in bland andra, men i närbutiken finns det tydliga regler och en bestämd roll att spela. Hon har också lärt sig att i viss mån fungera normalt utanför jobbet, genom att kopiera andra. Men nu är hon såpass gammal, trettiosex, att folk börjar ifrågasätta hennes val. Hur kommer det sig att hon inte har man eller barn? Varför nöjer hon sig att jobba deltid i en närbutik, i hennes ålder och när hon nu inte har någon familj?
Ganska bra bok. Jag gillade särskilt skildringarna av närbutiken. Och folk är sig lika överallt – man har alltid mycket åsikter om andras förehavanden. Furukura har ju hittat sin grej. Det kan ju verka tomt och meningslöst för andra, men tydligen är det detta hon trivs med. Då kanske vi borde nöja oss med att det är så. (Ingen kommer nöja sig med det.) Det känns ganska mörkt att när Furukura fattar några beslut som egentligen går emot vad hon själv vill med livet, först då börjar hon uppfattas som någotsånär normal i omvärldens ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar