lördag 1 september 2018

Palace Pier

Palace Pier
av Keith Waterhouse

På 60-talet, fyrtio år innan "Palace Pier" utspelar sig, gav Chris Duffy ut en roman, "Razzle-Dazzle", som blev rätt saå framgångsrik. Hans andra roman blev dock refuserad. För lik den första. Och sedan blev det inget mer. Numera är både Duffy och "Razzle-Dazzle" i stort sett bortglömda. Han och ett ex flyttade till Brighton och började handla med antikviteter. Efter att det tog slut blev han kvar i Brighton och hankar sig fortfarande fram på antikvitetshandeln, trots att han inte vet ett dugg om antikviteter. I vilket fall som helst så är han mest på puben. Han bor i ett hyresrum och har en affär med värdinnan. Och åren går.

Men nu är det litteraturfestival i Brighton, ett tillfälle att försöka hålla sig framme, att namedroppa De Stora Namnen och att bli bitter över att folk helt utan talang blir bästsäljande författare. Den här helgen blir minnesvärd, när Duffy trasslar in sig i lögner och löften, försöker undvika vissa personer och dessutom får nya ledtrådar till var ett förlorat bokmanus han länge har letat efter kan finnas. Planen för vad han ska göra med det om han hittar det är mycket oklar, men det hindrar honom inte från att försätta sig i en rad prekära situationer under sökandet.

Ibland blir "roliga" böcker inte alls särskilt roliga, men här balanseras tokigheterna med sjaskighet och bitterhet och det funkar. Duffy känns som en rätt tvivelaktig person, men det är bara bra.

Jag har bott i Brighton några månader, inte så långt innan den här boken skrevs. Jag känner igen en del platser, men hängde kanske mindre på sunkiga antikmarknader och alkisvänliga pubar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar