av Astrid Pettersson
Jag borde nog inte ha låtit det gå så lång tid mellan att jag läste "Ingri Vallpiga" och den här boken, för den börjar precis när den förra slutar. Och jag kommer inte ihåg slutet. Fast det ser inte bra ut för Ingri just nu, och ännu värre ska det bli redan i första kapitlet. Folk i byn försökte få henne dömd till döden, den här eländiga byn där kvinnorna nästan måste gömma undan säd för att det inte ska bli brännvin av alltihop. Det här är inte det mysiga 1700-talet som det kan vara i böcker och på film ibland. Men en klockren "historical novel" till bokbingot.
Den här gången handlar det mest om Börta, sockenhoran. Tillnamnet Tvåstyvra har hon för att det är det hon kostar. Hon har också tiggarpass i sju kyrksocknar. Det är något fel på hennes armar, men det är inte många som vet exakt hur för hon visar sig aldrig utan att vara insvept i en stor sjal. Ingri var så rädd för henne för att hon såg hemsk ut och sa hemska saker när hon var full, och Börta är nästan alltid full. Och eftersom hon inte har något anseende att förlora så kan hon säga precis vad som helst.
Ändå har Ingri fått veta att om hon råkar riktigt illa ut, då kan hon vända sig till Börta. För hon är inte elak och hon har kontakter lite här och var. Och frågan är om hon verkligen är full så ofta som det verkar. Är det inte bara som hon låtsas, för att ingen ska ana oråd när hon försöker genomföra en plan. Och hon har planer, på hur hon ska gå tillväga för att det ska ordna upp sig för Ingri, och för bondpojken som är kär i Ingri och för den gamla döve drängen Mattias. Hon går runt i sina sju socknar och ställer frågor och sprider rykten, allt för att genomföra sin plan.
Jag tyckte att det var intressantare att läsa om Börta än om Ingri i förra boken. Hon är ganska speciell och inte så lätt att förstå sig på. Roligt också att läsa något som är nåtsånär lokalt, det utspelar sig någonstans runt Kungsbacka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar