av Astrid Lindgren
Illustrerad av Ilon Wikland
Det här är en av väldigt få Astrid Lindgren-böcker som jag kommer ihåg blev utgiven, snarare än att den bara fanns. Riktigt hemsk var också berättelsen om den hopplöse drängen Skinn Skerping vars blod frös till is i kroppen efter att ha uppfört sig opassande i kyrkan. Det värsta var nog ändå det här att sedan stod hans kropp där vid kyrkdörren i många år – ryyyys. Det var det jag kom ihåg bäst, faktiskt inte det här med pigan som slog vad om att hon skulle våga bära hem Skinn Skerping.
Vad jag inte alls kom ihåg är att det egentligen handlar om två barn som hälsar på sin farmor och ber henne berätta den gamla vanliga spökhistorien, och sedan om hur läskigt det blir att gå hem på kvällen. (Däremot kändes det här med presenterna från farmodern – en gammal gitarr till storebror och en packe gamla tidskrifter till lillasyster – mycket bekant. Undrar om det inte kan ha nämnts i dokumentärserien som gick på TV förra året.) Den här gången uppskattade jag att det är flera historier och hur smart de vävs in i varandra. Jag tror inte att jag lade märke till det när jag var liten. Kanske om jag hade läst den flera gånger, men det gjorde jag inte.
Jag känner för övrigt igen mig i det här med äldre släktingar som berättar spökhistorier som de påstår är helt sanna. Typiskt äldre släktingar alltså ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar