Carry On

Carry On
av Rainbow Rowell

Bakgrunden till den här boken är lite udda och man måste nästan ha den klar för sig när man börjar läsa, annars tror man nog att man har råkat hamna mitt i en bokserie. Rainbow Rowell har skrivit en bok som heter "Fangirl", där man får följa Cath under hennes första år på college. Hon har inte varit särskilt positivt inställd till att flytta hemifrån och bo i ett dorm room tillsammans med en främmande människa, och hon är inte särskilt fokuserad på studierna heller egentligen. Helst vill hon nörda ner sig i fantasyserien Simon Snow av den brittiska författaren Gemma T. Leslie och skriva på sin egen ambitiösa fanfic om Simon och hans rumskompis Baz (som är ond och kanske en vampyr). I Caths fanfic är Simon och Baz kära i varandra och de kommer snart att inse faktum. Så är det inte i Leslies böcker. Både Gemma T. Leslie och hennes verk är fiktiva även om förutsättningarna påminner väldigt mycket om Harry Potter (hon kunde väl inte gärna använda sig av Harry Potter så himla mycket), med en trollkarlsskola, en pojke som inte visste att han var trollkarl tills han fick veta att han var Den Utvalde, en ond makt som särskilt är ute efter huvudpersonen, vänner och antagonister på skolan, en gåtfull rektor – och i boken om Cath så är förstås Simon Snow-böckerna även framgångsrikt filmatiseriade. Man får läsa små snuttar ur "de riktiga" böckerna eller ur Caths fanfic mellan kapitlen.

Efteråt kunde Rowell visst inte släppa Simon Snow, så hon skrev sin egen "fanfic". Detta ska alltså inte föreställa "originalserien" och är inte heller, som jag trodde, Caths fanfic. Och det är fortfarande slash, alltså att det finns en kärlekshistoria (Simon/Baz) som inte finns i de "riktiga" böckerna (som alltså inte finns, så meta). Det är också liksom del 8 av 8 i en serie, där 1-7 alltså inte finns, så början av boken är väldigt mycket en recap av vilka alla är och vad som har hänt tidigare. Rowell skriver något i sitt efterord att det här är hennes version av de otaliga böcker om "Den Utvalde" som hon har läst. Hon nämner inte Harry Potter, men alltså, det är ju såå Harry Potter. Fast med en hel del skillnader, och jag tyckte att en lång bit av boken gick ut på att klargöra de skillnaderna. Aha, åtta böcker i stället för sju. Aha, uppvuxen i barnhem i stället för hos hemska släktingar (mer Tom Riddle än Harry Potter där). Aha, fotboll i stället för nån specialsport, och Simon är inte bra på det. Aha, självbetjäning i matsalen i stället för magi och husalver. Aha, en bästis (Penny) i stället för två. Aha, flickvännen har en personlighet här (bra! – och här tänker jag förstås på Cho Chang, Ginny Weasley har en personlighet). Jag kom inte alls in i läsflowet förrän efter kanske halva boken. Det kändes som en kopia och blev inte verkligt för mig. Till slut kom jag förbi det här stadiet och det blev också mer action och en egen berättelse, och personerna började kännas verkliga. Rainbow Rowell skriver ju bra egentligen. Min svägerska Anna påpekade att spänningskurvan i en Harry Potter-bok också ser ut så här, skolmys och små skolproblem i hundratals sidor och så börjar det hända grejer sista veckan innan avslutningen, och att boken säkert är skriven så avsiktligt. Men när jag tänker på det så är det inte det som är problemet, problemet är att det känns som att man läser "det är typ som i Harry Potter, fast ..." hela tiden.

Det kan vara värt att läsa den om man tycker att det låter som en kul idé eller gillar genren. Jag skulle säga att första halvan av boken är under medel, andra halvan rätt bra och när det gäller personskildringar så är Rowell bättre än Rowling. Min favorit är nog faktiskt Agatha, Simon Snows flickvän. Hon tillhör en fin trollkarlsfamilj och i början känns det som att hennes personlighet är så sval att den nästan inte finns, men man lär känna henne bättre under bokens gång. Jag gillar också magisystemet här. Eller nja, jag tycker att det är ett roligt system och det finns en vettig tanke bakom.