av Lo Kauppi
Jag måste erkänna att jag har dålig koll på Lo Kauppi. Jag tittar på IMDb vilka filmer och serier hon har varit med i, och det enda jag har sett är Äkta människor (bra serie) där hon hade en mindre roll. Jag har inte sett henne på teatern eller hört henne på radio. Men det behöver man inte ha gjort för att läsa boken "Bergsprängardottern som exploderade" (det ska också ha funnits en enmansföreställning och en tv-film).
Var ställer man den i sin bokhylla? Den kallas "dokumentärroman" på omslaget och det står "fakta" under Månpocket-märket. Det får nog bli bland biografierna och memoarerna. Eller kanske bland skönlitteraturen ändå.
Det handlar om Lena – namnet Lo tog hon sig senare – som växer upp i en familj där pappan är alkoholist. På något sätt känns barndomen lite normlös, som att all möda lades på att hantera pappans humörsvängningar och dölja och smussla, och sedan hann man (mamman) inte mer. Det blir liksom misär trots att det inte borde vara det. För pappan har också eget företag och familjen har råd att köpa hus i ett villaområde. Fast de passar inte riktigt in. Saker pappan har lovat uppfylls inte, och då har barnen redan hunnit gå och skryta inför kompisarna. Alla känner väl en alkoholist och känner igen beteendet.
Så småningom börjar Lena koncentrera sig på att bli smal. Hon tycker att om hon lägger på sig minsta lilla så syns det direkt i ansiktet. Så hon får en ätstörning, som inte är riktigt så illa att den ska tas på allvar i sjukvården. Och sedan upptäcker hon hur mycket lättare det är att hålla sig smal med amfetamin. Hon bor i London, pluggar till frisör, knarkar, vill ha hjälp men försöker samtidigt rymma från hjälpen. Det blir mamman som måste ta tag i, ringa läkare och försöka ordna med vård åt dottern.
Det tog inte lång tid att plöja den här boken trots att den är tjock. Språket kändes konstigt först, Kauppi skriver t.ex. "de e", "å" och "ru", men det kom jag snabbt in i. Och kanske hjälpte det till att ge boken den rätta känslan. Full av fart och energi, eller liksom vild. Och man hejar alltid på Lena, trots en del dumma beslut. Eller på grund av? Som jag förstår det så är allt sant, och då är jag imponerad över ärligheten.
Sedan finns det ju alltid ett romantisk skimmer över blandband och dåliga delar av London på 80-talet. Inte samma stämning i ett trist behandlingshem i Norrland direkt. Men man får båda i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar