Sju minuter över midnatt

Sju minuter över midnatt
av Patrick Ness, efter en idé av Siobhan Dowd

Conor drömmer en mardröm varje natt, en som skrämmer honom oerhört. Och en natt drömmer han en ny mardröm, men den här känns inte alls lika hemsk. Ett monster besöker honom sju minuter över midnatt. Det är den gamla idegranen på kyrkogården som har fått liv. Conor blir inte rädd. Det är ju bara en dröm. (Förklara då varför hans sovrumsgolv är täckt av idegransbarr.) Monstret ställer ett krav på Conor. Tre gånger kommer det att dyka upp och berätta en historia. Och efter det så ska Conor berätta en historia, en alldeles särskild historia. Sanningen.

Om Conors nätter är svåra så är det inte något mot dagarna. Hans mamma har cancer och mår ofta dåligt efter sina cellgiftsbehandlingar. Men Conor är duktig. Det är bara det att mamma och mormor inte tycker att en trettonårig kille ska behöva vara så duktig. Conor gillar inte sin mormor. Ibland när mamman är inlagd måste han bo hos mormodern och där trivs han inte alls. Och han berättar inte för sin mamma vad som händer i skolan. Att han är ovän med sin bästa kompis vet hon väl, för hon är kompis med kompisens mamma. Men inget om mobbaren som med stor insikt vet hur han mest effektivt ska plåga Conor.

Författaren Siobhan Dowd var själv svårt sjuk i cancer när hon kom på idén till boken, och hon dog innan hon hann skriva den. Patrick Ness erbjöds att skriva den i stället, och han tackade ja och skrev i sin egen stil. Jag har inte läst något annat av någon av de här författarna, men det här är riktigt bra alltså. Jag tycker att livet och döden ofta beskrivs mer lättvindigt i böcker och på TV. Jag kan ju inte veta egentligen, men Conors känslor inför mammans sjukdom känns äkta. Och så handlar det om berättelser. Att de inte alltid är så välordnade som man kanske önskar.