Farliga drömmar

Farliga drömmar
av Maria Lang

Precis som i föregående bok, "Kung Liljekonvalje av dungen", så lyser Puck Bure med sin frånvaro. Men det är som vanligt Christer Wijk som löser fallet. Det är ju lite mera sannolikt att han som chef för riksmordkommissionen, eller vad nu hans titel är, ska komma i kontakt med mord än att en litteraturvetare gör det. Men jag har ju för mig att Puck och Eje återkommer i senare böcker, och snavar över fler lik.

Nobelprisbelönade författaren Andreas Hallman bor i ett försvarligt inhägnat hus någonstans i Bergslagen. han håller hårt på sin isolering, och kräver också att familjen – fru, tre vuxna barn samt en svärdotter – i stor utsträckning ska isolera sig med honom. De får naturligtvis åka därifrån, för att handla inne i stan och så, men helst inte för mycket. Äldste sonen har dessutom hjärtproblem och bör väl helst hålla sig hemma.

Hallman dikterar sina romaner med dottern Ylva som sekreterare, men när hon bryter armen blir både Hallman och hans förläggare oroliga att den nya romanen inte ska hinna komma ut i tid till julhandeln. Så förlaget skickar en sekreterare, Malin Skog, till Hallmans hus. Malin tycker snart att atmosfären i huset är konstig och hotfull. Och det dröjer inte länge förrän ett mord inträffar.

När det började dra ihop sig till mord insåg jag att jag hade läst den här boken tidigare. Jag vill ju inte förstöra spänningen, men det är en detalj som jag har för mig återkommer i olika former i flera av böckerna. Att alla närvarande känner varandra väl, och att det finns någon vana som gör att det är jätteenkelt att förgifta en bestämd person (om det är det man vill). Det kanske inte är så vanligt som jag har fått för mig, men det är visst just förfarandet i den här boken som jag brukar använda som exempel när jag ska förklara vad jag menar. De har en uppsättning olikfärgade dessertskålar ...

Egentligen borde det inte vara trevligt. Alla har dolda begär och någon har ju uppenbarligen mordiska planer. Det är en trevlig bok. Fast de här som inte berättas av Puck blir inte lika humoristiska i tonen, så den känns åtminstone lite allvarligare. Det är väl åldern som gör sitt till för att göra den mysig också. Den här är från 1958.