Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.
Förra veckan var jag på bokmässa och hade så klart inte tid att läsa nåt på flera dagar. Lite komiskt att man ägnar sig så mycket åt böcker att man inte hinner läsa alls. Men nu är det en vanlig helg och jag läser igen.
Boken jag läser har jag faktiskt upptäckt genom smakbitarna. Kan det ha varit förra året som den kom ut på norska och "alla" i Norge läste den? På norska heter boken "Du tillhører meg", på engelska heter den tydligen BÅDE "Tideline" OCH "Kept in the Dark". Brittisk och amerikansk titel, antar jag.
Det är en spänningsroman. Sonia bor i sitt barndomshem vid Themsen. Hon älskar platsen och vill aldrig flytta därifrån. En dag har en tonårspojke ett ärende dit, och Sonia påminns så starkt om en person ur sitt förflutna att hon inte klarar av att låta honom lämna huset.
Hennes man (sällan hemma) och dotter (på universitet) vill sälja huset. När man läser miljöbeskrivningar som den här så kan man förstå varför, men också varför Sonia vill bo kvar.
The shore is clean these days compared to how it was when Seb and I played here. Yes, there's a car tyre washed up on the shore, a length of pipe, the usual discarded bits of electricals, kitchen appliances. Polystyrene burger containers. Even a pumpkin, hollowed, rolling on the shore, a relic of Hallowe'en, goodness knows how it's survived this long. But they're washed clean from the water and beneath them is sand, stones whitened, pieces of smoothed glass and china. The mud, the oil, the dense chemical stew that Seb and I played in is no more. I sit down on a concrete slab. Behind me the wall is coated up to the tideline in green river weed and above it soar the chimneys of the power station, towering over the great crumbling chalky-white walls. To the right of the power station is the little old hospital, now almshouses, with its black and gold clock on its pretty tower, its delicate crenelated eaves, two incongruous buildings juxtaposed. This is one of my favourite places to sit, the tall protective walls behind me, the river in front.
(Penny Hancock, "Tideline", s. 199-200)
Låter spännande. Tack för smakbiten och ha en trevlig söndag.
SvaraRaderaDet är den verkligen! :)
RaderaKanske hade man gillat platsen om man växt upp där, men annars är den inte så tilltalande :) Tack för smakbiten!
SvaraRaderaNej, känns inte jättekonstigt att mannen och dottern tycker att de ska sälja. Men Sonia har ju många minnen knutna till platsen.
RaderaTack för smakbiten :)
SvaraRaderaVarsågod. :)
RaderaSpännande. Tack för smakbiten.
SvaraRaderaKram Cissi
:)
RaderaTack för smakbiten. Just ja, minns nu att jag blev nyfiken på boken då!
SvaraRaderaJag köpte den när den var så i ropet i Norge, men sedan blev det inte av att läsa den förrän nu. :)
RaderaTack för smakebiten. Ja efter bokmässan var jag trött i flera dagar.
SvaraRaderaTokigt att bokmässa betyder att man läser mindre, men det är så det brukar bli. :)
RaderaTack för smakbiten!
SvaraRadera:)
RaderaTack för smakebiten. Detta är en okänd författare för mig. :-)
SvaraRaderaJag har hört väldigt lite om henne, förutom när flera norska bokbloggare läste den här boken. Tydligen har hon skrivit fler böcker.
RaderaDen siste delen av smakebiten fikk meg til å forstå hvordan hovedpersonen følte for stedet :) Ønsker deg en riktig fin søndag videre :)
SvaraRaderaJag tyckte att det här stycket går från att det är helt obegripligt att hon kan gilla den stranden till att man ändå förstår hur hon tänker.
RaderaTack för smakbiten!
SvaraRaderaVarsågod. :)
RaderaInte en strand jag skulle vilja hänga på :)
SvaraRaderaInte jag heller, känns ohälsosam. :)
Radera