Allikin
av Runo Lindskog
Illustrerad av Hans Arnold
Den här boken gillade jag när jag var liten. Jag var väl runt 8-9 år då, av utgivningsdatumet att döma. Det är en bok som väl är tänkt för lite äldre barn än vad bilderböcker brukar vara. Det är svårare text, och betydligt mycket mer text, än vad man tänker sig att bilderböcker ska ha. Men i ett annat format hade ju inte Hans Arnolds spöklika bilder kommit till sin rätt, och de är förstås det bästa med hela historien. Jag var inte lika imponerad av själva berättelsen nu, och min treåriga testperson tröttnade och stack iväg, och den femåriga dito försökte vända blad fast jag inte var klar med sidan. Man ska nog vara minst 7-8 år för att läsa den, och det är kanske dessutom så att boken överhuvudtaget känns rätt gammaldags nu. Den är ju närmare trettio år.
Det handlar om den lilla trollflickan Allikin (fint namn!) som inte riktigt är som de andra trollen. Hon gillar att leka låtsaslekar med sina kottdockor, och en gång råkade hon träffa en människoflicka i skogen som tyckte om precis samma sorts lekar. De hade så roligt! Men människoflickan har aldrig synts till igen efter det, och det är Allikin ledsen över.
Men så hittar hon en liten barkbåt i älven, och vid dess mast står en kottdocka bunden. Kan det vara ett medelande från människoflickan? Har någon tagit henne tillfånga? Ja, visar det sig. Stenkonungen, som har förbjudit allt samröre mellan människor och skogsvarelser. Allikin måste befria sin vän, men hur ska hon kunna ta sig förbi de själlösa monster som vaktar Stenkonungens borg? Med hjälp av sina lekar förstås!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar