av Christopher Isherwood
Det här är boken som ligger till grund för musikalen Cabaret. Det är nästan den enda musikal som jag gillar. Kanske för att låtarna har en mer naturlig plats, som underhållning på The Kit Kat Club (som inte heter så i boken). Lustigt att läsa då att bokens Sally Bowles visserligen uppträder på en klubb, men att hon inte alls är bra. Det hade nog blivit en ganska outhärdlig musikal om man inte hade ändrat på den detaljen. Mycket annat är också ändrat. Varje kapitel berättar en nästan fristående historia, och musikalen bygger bara på några av dem.
Men nu var det boken som jag skulle skriva om. Boken som handlar om Christopher Isherwood (berättaren heter samma sak som författaren, men tydligen ska boken inte uppfattas som en direkt självbiografisk skildring), en engelsman bosatt i Berlin i början av trettiotalet. Han ger engelskalektioner till rika berlinbor och bor tillsammans med de fattiga, och han umgås mest med de som är lite utanför - andra utlänningar, homosexuella, bohemer. Det känns väldigt berlinskt och det är så välskrivet att man nästan är där.
Det obehagliga med boken är att i början så förekommer en och annan nazist, som beskrivs som ganska osympatiska men inte som något att bry sig om. I slutet av boken, bara ett par år senare, går det knappt att bo kvar i Berlin om man tillhör Christophers kretsar. Boken kom ut 1939, och då måste det verkligen ha varit som ett farväl till Berlin. Det måste väl ha funnits bohemer och skumma små klubbar även under kriget, men jag föreställer mig att man valde ett annat land om man kunde. Och särskilt som engelsman.
Det är för tidigt att börja fundera på årets bästa böcker och så där, men "Farväl till Berlin" kan nog hamna på listan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar