Emma

Emma
av Jane Austen

"Emma" var ju riktigt bra! Den är visserligen 200 år, men känns ändå modern. Seder och bruk är förstås inte moderna, och det märks så klart att det är en gammal bok, men det är något med den som gör att den inte känns så avlägsen i tid ändå. Det här är helt klart den Jane Austen-roman som har varit lättast att läsa av de som jag har läst. Den är roligast också.

Emma Woodhouse är en ung kvinna som visserligen är ganska sympatiskt, men också väldigt självsäker. Hon gratulerar sig själv till att ha gift bort sin guvernant (som inte behövs längre eftersom Emma är den yngsta i familjen och redan är tjugo år) så bra, och har vissa planer med att fortsätta med detta. Själv har hon bestämt sig för att aldrig gifta sig. Någon måste ju ta hand om den gamle fadern, som överdriver alla sina krämpor något kopiöst och avskyr all slags förändring. Att fröken Taylor numera är fru Weston ser han t.ex. som en stor olycka.

Det finns inga riktigt lämpliga vänner till Emma i området. Det finns ingen som är i hennes ålder och på samma nivå socialt och intellektuellt. Grannen, Mr. Knightley, är hennes jämlike, men han är mycket äldre och inte alls lika lättsam som Emma. Nu när guvernanten (som mer verkar ha varit som en väninna) har flyttat så umgås Emma mycket med en Harriet Smith. Harriet står under Emma i klass och är inte alls lika intelligent, men det passar egentligen Emma bra. Ingen vet vilka Harriets föräldrar är, inte ens hon själv. Hon är oäkta dotter till någon som uppenbarligen har råd att ge henne en utbildning (hon kommer kunna arbeta som lärarinna) och Emma är säker på att Harriets far måste vara en adelsman. Tur att Emma finns och kan hjälpa Harriet att passa in i de kretsar där hon hör hemma, alltså ungefär samma som Emma själv. Tidigare har Harriet ju haft ett alldeles för enkelt umgänge.

Persongalleriet är förstås mycket mycket större än så här. Man lär känna alla i bygden som har ungefär samma rang som Emma själv, och vad Emma tycker om dem. Hon har många åsikter och försöker agera äktenskapsmäklerska så gott hon kan. Själv tycker hon att hon vet bäst, men gör hon verkligen det? Betänk att hon är i tjugoårsåldern och kanske inte har hunnit bli särskilt förståndig än.

Enligt Wikipedia har Jane Austen skrivit att ingen utom hon själv skulle komma att tycka om hjältinnan i hennes nästa roman (alltså "Emma"). Fast det tycker jag nog att man gör. Det kanske är för att Emma har så många brister som boken känns modern? Ska man bara läsa en bok av Jane Austen så bör det nog ändå vara "Stolthet och fördom", men "Emma" är lättare att läsa.