The Return of Hjärtans Fröjd

The Return of Hjärtans Fröjd
av Per Nilsson

Detta är fortsättningen på "Hjärtans Fröjd". Den boken verkar ha kommit ut 1992, uppföljaren femton år senare. Fast i berättelsen har det bara gått ett år. Eftersom det nämns teknik och sånt som placerar "The Return of Hjärtans Fröjd" i nutid, så måste alltså "Hjärtans Fröjd" ha utspelat sig långt in i framtiden när den kom ut. ;-)

Gymnasiekillen som är jag-personen i boken påminns plötsligt om Ann-Katrin, som han vid det här laget nästan har lyckats lägga bakom sig. Det slutade ju inte så bra mellan dem i förra boken. Nu har han en flört med en tjej i klassen, och snart ska han och hans bäste vän ut och tågluffa. Men så påminns han alltså om Ann-Katrin och grips av ett behov av att träffa henne igen och reda ut allt det outredda från förra året. Men det är lättare sagt än gjort. Ann-Katrin har inte kvar sitt gamla telefonnummer, och hon och hennes mamma bor inte kvar på samma adress. Han hittar inte numret på Eniro heller. (Tips: man kan kolla birthday.se eller liknande för att få tag på adressen en person är skriven på, men det gör han inte.) Och när han väl snokar reda på Ann-Katrins adress så visar det sig att hon är väldigt fast besluten om att inte ha någon kontakt alls med honom.

Som vanligt så är boken uppbyggd i en speciell struktur. Jag har lagt märke till det i de andra Per Nilsson-böckerna jag har läst också, att han verkar lägga mycket vikt vid att hitta ett sorts mönster för berättandet. Här är det tolv dagar det berättas om, med avbrott för vad som händer NU. Nu som i medan huvudpersonen berättar om de tolv dagarnas händelser alltså. Dessutom verkar det som om de flesta av böckerna liksom hänger ihop. Det har jag också lagt märke till förr. Att karaktärer från en annan av författarens böcker nämns eller syns till. Huvudpersonens lillasyster pratar dessutom om en bok hon och mamman har läst, en av Per Nilssons barnböcker. Kul detaljer. Fast ibland tycker jag att det kan bli för mycket fokus på den listiga uppbyggnaden, att man ser den och inte historien. Men det kanske bara är jag ...