Hjärtans Fröjd
av Per Nilsson
Anna, är det här en av de bättre då?*
*Min brors soon-to-be fru läser gärna Per Nilsson, men jag tycker att varenda gång jag har läst någon av hans böcker så får jag höra att den inte är bland de bästa. Vilket det nog kan ligga något i. Jag har inte riktigt fattat grejen med Per Nilsson. Inte än i alla fall.
Men på sista tiden har just den här boken blivit hyllad i olika bokbloggar och på andra ställen. Uppföljaren"The Return of Hjärtans Fröjd" kom ut nyligen (för den har väl kommit ut?) och i samband med det har även den här femton år gamla boken givits ut i ny pocketupplaga, vars omslag matchar den nya bokens. (Ett paket med båda böckerna är den kommande månadens bokpaket i min systers bokklubb.)
Det verkar som om sättet som historien berättas på är viktigt för författaren. Både i de böckerna jag har läst och de jag bara har läst om verkar han använda olika listiga sätt att berätta på. I en bok spelade han själv rollen som stalker till huvudpersonen och jag har för mig att författaren/berättaren ångrade sig angående slutet och lät det bli lyckligare än vad som varit tänkt. I "Hjärtans Fröjd" är huvudpersonen, helt enkelt kallad Han, ensam hemma en helg. Han har radat upp all memorabilia från en kärlek som gått i kras i kronologisk ordning, och börjar nu systematiskt förstöra varenda sak. Samtidigt spelar han i huvudet upp händelserna som ledde till att just den här saken ansågs vara värd att spara. På så sätt får vi reda på vad som hände, från första gången Han såg Hjärtans Fröjd på bussen, och till nu.
Jag tycker att det är en bra bok, men hade nog blivit mer imponerad om jag läst den när jag var yngre. Som det väl är tänkt, det är ju en ungdomsbok. Nu tycker jag att även om den har många goda ögonblick, så blir det nästan lite tröttsamt att boken hela tiden följer den här "föremål-minne"-mallen hela tiden. Mest för att jag tycker att det blir tråkigt att läsa om hur Han sitter där med alla sakerna i varannat kapitel. Men jag kan tänka mig att det finns en tanke med att man återvänder till den scenen hela tiden. På ett sätt är det ju den som är spännande. I återblickarna vet man ju hur det kommer gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar