Brideshead Revisited

Brideshead Revisited - The Sacred and Profane Memories of Captain Charles Ryder
av Evelyn Waugh

När TV-serien Brideshead Revisited gick i repris i Sverige i början av 90-talet måste den ha varit omåttligt populär. Så här i efterhand verkar ju alla ha sett den då. (Linda Skugge döpte visst sin katt efter en av karaktärerna.) Jag också! Jag vill minnas att jag tyckte om den, även om jag faktiskt inte riktigt kommer ihåg handlingen. När jag läste boken nu kände jag igen mycket i den första delen, den som utspelar sig i Oxford, men resten hade jag inga tydliga minnesbilder av. TV-serien finns på dvd och jag har planer på att se om den, trots att folk säger att den inte har åldrats med värdighet.

Romanen skrevs under andra världskriget, och både inledning och avslutning äger rum då. En grupp soldater stationeras för en tid på Brideshead Castle, vilket väcker minnen till liv för kapten Charles Ryder. Han känner väl till det, eftersom några av de människor som har spelat störst roll i hans liv bodde där förr. Sebastian Flyte lärde han känna under sitt första år i Oxford. Sebastian var då en excentrisk och ganska barnslig livsnjutare, och de båda blev nära vänner, det verkar gränsa mot en kärleksrelation. Tiden i Oxford var ansvarslös och full av nöjen och drickande, och studierna går väl inte så väldigt bra. Charles träffar också Sebastians familj, som präglas av något som är främmande för Charles, nämligen katolicism. Några av dem är starkt troende, andra lever mer eller mindre som avfällingar, med mer eller mindre dåligt samvete.

Både Charles och Sebastian dricker mycket, men på olika sätt. Sebastian kan inte alls hantera spriten och försvinner hemifrån och i stort sett ut ur handlingen. Charles blir vuxen, skaffar en karriär och blir gift, och då träffar han Sebastians syster Julia. Hon är mycket lik sin bror och de inleder ett förhållande, trots att även hon är gift. Det ska visst vara väldigt passionerat, men jag vet inte riktigt. Allt har en så dyster stämning i den delen av boken. Allting är på väg utför. Det finns en hel del humoristiska och satiriska partier i boken, men även de är gladare i början, med beskrivningar av olika skojiga bifigurer.

Förutom religionen så är känslan av att det var bättre förr en viktig del av boken. Och tjugotalet var säkert roligare än fyrtiotalet, jag betvivlar inte det. Men det finns även en längtan till en tid då aristokratin var aristokratisk och inte beblandade sig med vanligt folk för mycket. Jag ska väl inte avslöja för mycket, men det är särskilt en händelse bland all annan nedgång som visar detta.

Nu ska boken bli film också. Kan vara kul att se. Men jag läste att de skulle fokusera på Charles och Julia och inte ha med så mycket religion. En kritiker hävdade att det är som att filmatisera "Frankenstein" och skippa monstret. Vi får väl se hur det blir. :)