av Britt Karin Larsen
Jag dröjde nog lite för länge med att läsa den andra boken i serien om folket på Finnskogen. Det har väl gått något år sedan jag läste "Det vokser et tre i Mostamägg" och jag kom inte riktigt ihåg vem som var vem och hurdana förhållanden de hade till varandra. Men det dröjer inte länge innan man har allt klart för sig igen. Och vissa händelser i förra boken glömmer man ju inte i första taget.
Det som slog mig under läsningen av förra boken var hur tidlöst livet verkade i Finnskogen. Inte förrän några utomstående dök upp insåg jag att det utspelade sig på 1800-talet. Det kunde lika gärna varit ett par hundra år tidigare. Nu vet jag ju ungefär när det hela utspelar sig, och kanske har man lite mer kontakt med omvärlden här. Flera av personerna i böckerna hade sina skäl till att inte vilja ha så mycket kontakt med utomstående, men på grund av omständigheterna är de nu så illa tvungna. De unga talar mycket bättre svenska numera, och en av de gamla förutspår att om några generationer kommer ingen längre tala finska. Och samtidigt har man de som ännu utför alla traditionella ceremonier kring björnjakt.
Jag ser fram emot att få läsa nästa bok i serien. Både för att få följa folket vidare, men också för språket och stämningen i böckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar