Människors barn

Människors barn
av P. D. James

När jag var tonåring och mest läste deckare så köpte jag "Människors barn" på bokrean. Men den var ju inte alls en deckare, som jag hade förväntat mig av P. D. James. Sedan stod den oläst i hyllan i många år innan den lämnades till loppis. Fast för ett tag sedan började jag bli lite mer intresserad av att läsa den. Den blev filmad, och numera läser jag ju ibland dystopier. Så det blev inköp av ett begagnat ex på Erikshjälpen i Kungsbacka för några månader sedan. De senaste veckorna har det bloggats en hel del om Boel Bermanns "Den nya människan", och beskrivningarna av de båda böckernas handling påminner om varandra. Jag blev plötsligt väldigt peppad på att läsa båda böckerna.

Båda lär handla om hur det plötsligt slutar födas barn över hela världen. Fast jag misstänker att likheterna slutar där. I Bermanns bok börjar det efter några år födas barn igen, men det är något som inte stämmer med dem. (Låter spännande. Jag måste läsa.) I James bok förblir världen barnlös. När boken börjar har det gått tjugofem år och nu är världen verkligen barnlös. Det finns bara vuxna. Numera är man inte ens särskilt intresserad av välgjorda dockor som barnsubstitut. Några år efter Omega, som slutet på barnafödandet kallas, var det annars väldigt stort bland de kvinnor som aldrig hann få barn. Fast det har blivit helt normalt att behandla födseln av kattungar som en stor familjehändelse.

Storbritannien är en diktatur och de flesta har inget emot det. Diktatorn lovar dem trygghet till slutet, bara de följer alla förordningar. Till slut kommer det ju bara finnas ett fåtal åldringar kvar, och vem ska då sköta om dem, och var ska de få mat och elektricitet ifrån om ingen kan jobba? Men det finns en del saker som regimen gör som man helst inte vill se. Hur är till exempel förhållandena i landets fångläger? Fast vem bryr sig, så länge man slipper ha brottslingar på gatorna? Det diskuteras mycket i boken hur man egentligen borde styra ett sånt här samhälle. Omständigheterna är ju ganska speciella.

De som bryr sig allra minst är omegorna. Så kallas de som föddes det allra sista året. De har alltid haft en särställning i samhället, över hela världen verkar det som, och de har vuxit upp till grymma och känslokalla vuxna.

Jag tyckte att det var väldigt intressant (och hemskt obehagligt) att läsa om hur samhället påverkas av sådana här extrema omständigheter. Det känns trovärdigt, och som om P. D. James har tänkt på allt. Det finns förstås också en spännande intrig, men den tycker jag faktiskt är lite mindre spännande att läsa om. Fast den är ju ändå bra. Det är lite svårt att komma in i boken till en början dock, men fortsätt läsa. Det är värt det.

Skulle man redan ha sett filmen så är det inget hinder för att läsa boken. Handlingen i filmen verkar skilja sig ganska mycket från boken.