Song for Eirabu. Bok 1, Slaget på Vigrid

Song for Eirabu. Bok 1, Slaget på Vigrid
av Kristine Tofte

Jag har läst en nynorsk fantasybok som jag behövde lång tid för att ta mig igenom, men som verkligen var värd all den tiden. Jag har inte lika mycket träning i nynorsk som bokmål, helt enkelt för att nynorsk inte är lika vanligt, och här blir språket av någon anledning lite extra svårt. Kanske har det en mer ålderdomlig prägel än vad jag är van vid? Det ska ju ändå föra tankarna till järnåldern. Det är i alla fall ett vackert språk, och det är inte på något sätt omöjligt att läsa. Jag har ju inga problem med att förstå vad orden betyder, som jag kan ha till exempel när jag läser danska.

Berättelsen är inspirerad av gammal nordisk mytologi, bland annat den idén om att världen kommer gå under och en ny skapas, och att detta redan har hänt tidigare. Jag läste något om att författaren tänker sig att Song for Eirabu utspelar sig i världen som fanns innan den vi lever i nu. Eirabu är namnet på den kända världen. Man vet att det finns fler länder längre bort, men man verkar inte veta så mycket om dem eller ha så mycket kontakt med dem.

Ragna och Berghitte är två unga systrar från Blåinn, en land långt norrut i Eirabu. De är uppvuxna på en relativt isolerad liten gård i en familj som man nog får beskriva som dysfunktionell. Fadern är en högt ansedd smed, men folkilsken och tystlåten. Modern är i det närmaste apatisk och tyr sig mest till sitt yngsta barn. Egentligen är det inte ens deras eget barn, utan en bortbyting, men det är ändå honom som båda föräldrarna verkar mest fästa vid. Ragna och Berghitte står varandra väldigt nära och de vet att de är ämnade till något annat och att de så småningom kommer bli hämtade. Mer får de inte reda på. Men dagen kommer när Ragna bli hämtad till sitt uppdrag. Och Berghitte lämnas ensam kvar ...

Men det handlar också om storpolitik som sig bör inom fantasy. Om det finns en karta i början kommer man innan boken är slut ha nämnt alla länderna på den ... Här är det en kung som tydligen håller på att utöka sitt imperium. Hans land ligger långt från Blåinn, men det finns ändå skäl att oroa sig eftersom han verkar plocka alla länder ett efter ett ochdå kommer det snart vara Blåinns tur.

Ja, och så finns det en spådom om världens ände.

Det jag tycker allra bäst om med boken är de extremt trovärdiga personerna. Och att de är trovärdiga efter förutsättningarna i sin egen värld, inte efter vår.

Till sommaren kommer den andra (och sista) boken om Eirabu och den ska jag definitivt läsa!