Svart sabbat

Svart sabbat
av John Dickson Carr

Enligt Svenska Dagbladet är det här: "Rasande styvt! Mycket sagt om en detektivroman, men ingenting att pruta på när det gäller Svart sabbat." (Det står på framsidan av mitt exemplar av boken.) Jag får väl instämma, även om jag egentligen förväntar mig mer tankar och psykologi när jag läser deckare. Det kanske är först på senare år som deckare har blivit sådana? "Svart sabbat", eller "The Burning Court" som den heter på originalspråket, är från 1937.

Edward Stevens jobbar på ett förlag och har fått med sig ett manus att läsa igenom hemma. Det är den senaste boken av en populär författare som skriver om historiska brott så övertygande så man kunde tro att han varit närvarande vid rättegångarna själv. Stevens får en chock när han i manuset upptäcker en bild av en kvinna som ser ut precis som hans hustru Marie. Hon heter dessutom samma sak och har ett likadant armband som Stevens fru. Men bilden föreställer en fransk giftmörderska som halshöggs på 1800-talet. Är det ett skämt? När bilden dessutom försvinner och den enda som kan ha tagit den är Marie, som dock nekar och uppför sig konstigt, börjar Stevens känna sig verkligt illa till mods. Inte blir det bättre när hans gode vän Mark Despard berättar att han tror att hans farbror Miles Despard, som nyligen dött efter långvarig sjukdom, i själva verket blev mördad. Giftmördad. Och Despards hushållerska såg något mycket mystiskt i Miles rum den kvällen han dog. En kvinna som gled över golvet och vars huvud inte verkade sitta ordentligt fast...

Låter väl spännade? Fler oförklarliga händelser inträffar och läsaren är aldrig riktigt säker på om det verkligen är döda giftmörderskor som spökar, eller om det är ett högst normalt mord utfört av någon som vill lägga ut en rökridå av övernaturligheter.

En kul grej är att Juliane och Kim i "Juliane och jag" pratar om "Svart sabbat" och att den dessutom har en ganska viktig roll i en av Margit Sandemos följetonger.