Konsulns Gun
av Salli Brolin-Janzon
Undertiteln är "En bok om en yrhätta". Gun är en moderlös flicka som alltid ställer till det (och förstör egna och andras kläder på löpande band), men hon är omtyckt av sina vänner och faktiskt även av de flesta vuxna eftersom hon är ärlig, rättfram, godhjärtad etc. etc. Fast hon låter avliva sin hundvalp när hon förstår att hon inte kommer få lov att behålla honom och inte vill att nån annan ska få honom. Är inte det lite... psycho? Fast det verkar inte som om författaren tycker det, för det beskrivs inte alls som om det skulle vara nåt fel i det. Det hände faktiskt något liknande i "Rilla of Ingleside" som jag reagerade på. En pojke dränker sin kattunge för att Gud ska göra så att en av soldaterna kommer hem fråm kriget. Det är nåt slags offer, katten är nämligen det han tycker bäst om i hela världen. Det känns som om L. M. Montgomery och alla i hennes bok reagerar på ett väldigt underligt sätt inför den händelsen. Fast folk kanske hade en annan inställning till djur på den tiden. Jag tror att båda böckerna skrevs på 1930-talet eller däromkring.
Tillbaka till "Konsulns Gun". Det är inte en bok jag rekommenderar. Visst, det är ett par rätt roliga upptåg, men de verkar så lösryckta. Handlingen hänger inte alls ihop. Dessutom är personskildringarna ganska dåliga. Inget omläsningsstoff det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar