Två nötcreme och en moviebox

Två nötcreme och en moviebox
av Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

För en tid sedan läste jag "Zonenkinder", en bok om hur det var att växa upp i DDR, och hur allt välbekant från barndomen försvann. "Två nötcreme och en moviebox" handlar om 70-talisternas uppväxt i ett Sverige som inte längre finns. Författarna kallar det för "DDR-Sverige" och boken har undertiteln "Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige". Som ni kanske förstår är den här boken mycket mindre seriös än "Zonenkinder". Det är inte så mycket seriös analys av 70-talisternas personlighet (fast en del oseriös analys finns det) utan mer av "minns du Razzel?", "kommer du ihåg rökrutorna?" och sånt.

På min skola fanns det ingen rökruta, jag har ett ganska vagt minne av Razzel (framför allt har jag ingen aning vilka de här människorna som tydligen var programledare är, utom Lennart Swahn). Jag är 70-talist, men några år yngre än författarna. Dessutom är jag tjej, vilket gör att det är en hel del saker i boken som jag inte alls känner igen mig i. Men det finns även massor av saker i boken som jag känner igen med ett leende. Att man hyrde hela videoapparaten samtidigt som filmerna (fast min familj gjorde inte det så många gånger, och vad jag vet kallade vi den inte för "moviebox"). Att Twin Peaks var extremt omtalat innan det började och att det sedan visade sig vara helt obegripligt (åtminstone för lilla jag, fast jag läste "Laura Palmers dagbok" senare). Interntelefonerna i skolan. Att lärarna pratade om hur stort det var för oss att leva under en tid när Berlinmuren föll.

Det är en rolig bok, som jag rekommenderar till 70-talister. Kanske ska man helst vara lite äldre än mig (jag är född i slutet av 1978) för att riktigt känna igen sig. Jag har lånat den av min bror. Han är 80-talist, men kille förstås. Undrar hur mycket han känner igen sig i boken.