Coco Platina Titan Total

Coco Platina Titan Total
av Coco Moodysson

Ibland får jag den här titeln på hjärnan. Som en ramsa. "coco platina titan total coco platina titan total coco platina titan total coco platina titan total coco platina..."

Det här är ett seriealbum i den självbiografiskt sorgliga stilen. Det består av flera olika episoder (tänk novellsamling) som handlar om bland annat att ha ett tråkigt undersköterskejobb, förgäves försöka få det hemtrevligt i lägenheten och drömma om Mauro Scocco, att flytta till landet i hopp om att skapa sig ett "riktigt" liv där, att mycket målvedvetet förlora oskulden till en alldeles för gammal man, att vara rädd för cancer och allt möjligt. Och så finns det en skojig berättelse om hur Coco och hennes kompisar snor en massa grejer hemma hos Ulf Adelsohn. Kan behövas nåt som lättar upp stämningen lite. :)

Även om det känns om man har läst samma/liknande saker förr (eller sett på film eller nåt), så är det ändå något i "Coco Platina Titan Total" som griper tag i mig. (Nej, inte bara titeln.) Jag läste den för ungefär ett år sedan, och kände plötsligt att jag var tvungen att läsa den igen. (Det påminner mig om att biblioteket nog ville ha tillbaka den här och "Sabina" idag. Det fick de inte. Men jag ska nog ändå in till stan i morgon. Billigare att betala en eller två dagars böter än att ta spårvagnen en extra gång.

Borde jag säga nåt om teckningsstilen i "Coco Platina Titan Total"? Den är väldigt enkel. Naivistisk kanske det kan kallas (eller också inte, det vet väl inte jag). Inte som bilden på utsidan i alla fall.