Ängeln på sjunde trappsteget
av Frank McCourt
Se, nu har jag också läst den! Precis som alla andra. Jag har inte läst den tidigare, för jag är en aning mistänksam mot verklighetsbaserade böcker som handlar om barn som har överlevt sin svåra barndom mot alla odds eller om hur ont och elakt det är med islam. Det verkar som om de kan vara hur dåligt skrivna som helst och folk tycker ändå att de är så himla bra och inspirerande, bara för att det har hänt på riktigt. (Jag undrar föresten vad jag skulle ha tyckt om "Inte utan min dotter" idag. Jag läste den när jag var 10 eller 11 och då tyckte jag att den var väldigt bra... Den boken nämndes under ett samtal jag hade med min brors flickvän om "Bokhandlaren i Kabul". Vi förstår inte vad alla gnäller om, för varken bokhandlaren eller hans familj porträtteras som särskilt dåliga. I "Inte utan min dotter" minns jag det som att i stort sett alla muslimer framställs som direkt onda. Det är deras enda motivation för att hålla Betty och Mahtob kvar i Iran.)
Men nu var det inte det som jag skulle skriva om, utan om "Ängeln på sjunde trappsteget", som handlar om något helt annat. Frank McCourt föddes 1930 i New York. Båda föräldrarna var från Irland och när Frank var fyra år flyttade familjen tillbaka dit. De bosatte sig i mammans hemstad Limerick och försökte hanka sig fram så gott det gick. De gånger pappan hade arbete drack han ofta upp lönen. Man bodde i undermåliga hus och barnen gick illa klädda. Flera av Franks småsyskon dog. Frank var också svårt sjuk vid ett par tillfällen, men överlevde. Han var begåvad och lärarna ville att han skulle få studera, men själv ville han tjäna ihop pengar så att han skulle kunna flytta tillbaka till Amerika. Jag gillade boken, och jadå, den är välskriven. Jag ska nog läsa uppföljaren "Lyckans land" också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar