av Mats Strandberg
Joels mamma Monika har plötsligt blivit så dement att hon inte längre kan bo hemma. Hans bror tycker att Joel för en gångs skull kan ta lite ansvar – själv har han faktiskt fullt upp med familjen – och därför får Joel ensam ta hand om mammans flytt till Tallskuggan, äldreboendet i den lilla bohuslänska ort där han växte upp ...
... med bästa kompisen Nina, som liksom Joel ville bort, men i motsats till Joel inte kom iväg. Sedan många år jobbar hon på Tallskuggan och det blir en obehaglig upplevelse för henne att se Monika så förändrad. Hon är ju van vid att jobba med dementa människor, men hittills har hon inte känt dem särskilt väl tidigare. Men framför allt vill hon absolut inte träffa Joel.
Man blir ju nyfiken på vad som egentligen hände när de förlorade kontakten. Jag gillar också att läsa om deras 90-talsungdomsminnen. (Joel och Nina är väl ungefär jämnåriga med mig ja.)
I samma veva som Monika kommer till Tallskuggan börjar märkliga saker hända. De boende pratar som om det är två nya som har kommit till avdelningen. Men handlar det om något övernaturligt, eller är det bara demensen som spökar? (Så smart att välja den miljön!) Och vilket blir man mest rädd för? Spöken i alla ära, men det här med att inte kunna lita på sina sinnen och minnen, och så en föreståndare som ser på de boende snarare som vinstinbringande enheter än som människor. Det är ju större risk att man råkar ut för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar