av Mary Shelley
"Frankenstein" är 200 år i år, och eftersom jag inte hade läst den tidigare så tyckte jag att det kunde vara dags. Jag har sett en film som jag tror följer boken ganska väl, men handlingen var ändå inte som jag trodde. Antingen var den filmen inte alls så trogen bokens handling, eller så kanske jag faktiskt inte minns filmer jag såg på 90-talet så väl som jag vill tro.
Ett skepp som är på upptäcktsresa åt Nordpolen till upptäcker en man med hundsläde och plockar upp honom. Han är illa däran, men efter en tids konvalescens berättar han sin historia för kaptenen. Mannen heter Victor Frankenstein och en gång var han en lycklig ung man och student vid universitetet i Ingolstadt. Men snart började han jobba med ett hemligt projekt. Han hade gjort vissa upptäckter som hade fått honom att tro att det var möjligt att skapa liv. Han gick helt upp i sitt arbete och drog sig undan från vänner och familj. Han ville skapa ett riktigt praktexemplar av människa, men i den stund experimentet lyckades blev han förskräckt. Först nu gick det upp för honom vilket monster det var han hade skapat. Och så flydde han.
Vi får också i viss mån veta hur monstret ser på sitt liv och sin skapare, som alltså övergav honom när han som bäst hade behövt någon som vägledde honom. I stället har han försökt lära av goda exempel, men bemötandet från världen har snarare gjort honom hämndlysten, kanske ond.
Intressant historia, även om jag tyckte att den var lite väl seg. Jag vet att vissa älskar den, men jag hör väl inte till dem då. Men jag är ändå nöjd med att ha läst den. Jag slogs av att det här med likdelar och elekticitet inte spelar någon stor del i boken. Frankenstein pratar om "sitt material", som han samlar ihop, och man får förstå själv vad det handlar om. Och hur själva processen går till vägrar han berätta. Dessutom, brukar det inte alltid finnas en assistent som heter Igor? Det gör det inte här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar