av Derf Backderf
Vän och vän ... Jag har inte läst så väldigt mycket om seriemördaren Jeffrey Dahmer förutom den här serieboken, men det verkar som om han själv menade att han var rätt normal i skolan och att han hade vänner. Men allting är väl relativt. Dahmer var snarare någon sorts maskot eller en källa till interna skämt för Backderf och hans kompisar. Dahmer var väldigt udda. Vid den här tiden, på high school, var det ingen som kände till hans trassliga familjeförhållanden och absolut inte hans fantasier om döda män. Han var bara en knepig kille, men inte konstigast på skolan. Han hade lite konstiga röster och manér för sig, som ett skämt. Det känns ganska typiskt för dem som måste underhålla för att få uppmärksamhet, i brist på riktiga vänner. Jag får en känsla av att han inte var så konstig som man hade kunnat tro. Åtminstone inte till en början.
Så småningom slutade gänget i stort sett hänga med Dahmer. Ungefär samtidigt som han började dricka sprit på skolan, enligt boken som ett sätt att hålla sina påträngande tankar under kontroll. Precis efter att han slutat high school 1978 begick Dahmer sitt första mord och längre än så får vi inte följa honom. Backderf gör klart i förordet att när Dahmer börjar mörda tar hans egen medkänsla med sin f.d. skolkompis slut. Han menar att Dahmer hade kunnat anmäla sig själv. I boken lyfter han också frågan om han själv och hans kompisar borde ha ingripit, men kommer väl fram till att de som verkligen borde ha märkt att något inte stod rätt till var lärare och andra vuxna.
Boken är baserad på egna och andras minnen, på artiklar och intervjuer som olika media har gjort med Dahmer samt material från FBI. Jag tycker att den är intressant för att den handlar om tiden före morden, när allt fortfarande var som vanligt. Dahmer var kanske ingen man gärna umgicks med, men ingen kunde heller ana vad som skulle hända.
Dahmer mördades i fängelset 1994.
Boken har nyligen blivit film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar