Månstenen

 

Månstenen
av Wilkie Collins

"Månstenen", skriven som följetong i en tidning som Charles Dickens drev och utgiven som bok 1868, är en av de böcker som kallas för "den första deckaren". Tydligen beror det lite på vad man menar med en deckare. Här är det ett mysterium och en polis – överkonstapel Cuff – som ska lösa det hela. Cuff lär vara baserad på en verklig person, Mr. Whicher som jag ju har läst en bok om. Den handlade om ett mycket uppmärksammat mordfall, och "Månstenen" verkar låna en del detaljer från det verkliga fallet, även om det här handlar om ett betydligt mildare brott. Det är bara en juvelstöld. En stöld av en av världens största diamanter förvisso, men det kommer ju inte i närheten av något så fasansfullt som ett barnamord.

Den unga fröken Rachel Verinder får på sin födelsedag diamanten i arv från en släkting. Ska det ses som en försoningsgest från en släkting som var ovän med Rachels mor, eller är det snarare en hämnd? Därom tvista de lärde. Det finns i alla fall en berättelse om att det vilar en förbannelse över diamanten, som ska ha stulits från ett tempel i Indien.

Faktum är i alla fall att diamanten försvinner redan natten efter Rachels födelsedag. Tre indier som har setts i området (en anmärkningsvärt sammanträffande i denna del av England vid mitten av 1800-talet) misstänks, men det mesta pekar på att någon i huset ligger bakom stölden. Antingen någon i familjen, en gäst eller någon av tjänstefolket. Cuffs arbete underlättas inte av att de flesta beter sig underligt, inte minst miss Rachel själv. Men det behöver ju inte innebära att de har något med stölden att göra.

Jag tyckte sättet på vilket boken är upplagd var underhållande. Man skiftar mellan berättare så att det alltid är den som sitter inne med mest kunskaper om ett visst skede av händelseförloppet berättar om just det. Man blir väldigt medveten om att någon av dem skulle kunna ljuga, inte minst för att de alla sätter en personlig prägel på sitt avsnitt. Å andra sidan ska det föreställa att de berättar om det hela flera år senare, efter att sanningen har kommit fram, så det borde ju inte innehålla några direkta lögner. Men de framhäver kanske vissa saker mer än andra. Alla berättarna är lite lustiga på sitt sätt, originella och ibland rent av osympatiska. Inte minst är det roligt när de beskriver varandra. Det gick lite trögt att läsa första hälften (min utgåva är uppdelad på två band), men sedan gick det desto snabbare. Det är ett klurigt mysterium, men jag läste någonstans (eventuellt i förordet) att alla ledtrådar finns där redan i de första tio kapitlen. Det gäller bara att pussla ihop dem på rätt sätt.