av Helga Flatland
Det här är den sista boken i trilogin om hur tre unga norska soldater, som alla kommer från samma lilla samhälle, dör i Afghanistan och hur detta drabbar de efterlevande. De tidigare böckerna är "Bli hvis du kan. Reis hvis du må." och "Alle vil hjem. Ingen vil tilbake.". Flatland vrider och vänder på alla de som berörs av händelsen och hur de i sin tur påverkar andra. Vi har framför allt fått följa en av killarnas familj, så även i den här sista boken där det har gått en del år sedan dödsfallen. Kanske börjar de komma ur den värsta sorgen och skulden nu?
Men vi får också läsa om Ragnhild, bygdens läkare, och hur hennes roll har blivit. Det är en speciell situation att vara bygdens enda läkare – vilket hon var under många år – och dessutom bo där. Hon och Tarjeis mamma Karin var båda inflyttade, och blev varandras närmaste, rent av enda, väninnor. Och när katastrofen inträffade blev det ännu svårare att dra gränsen mellan provat och professionell.
Och så har vi ju han som till och med vi läsare hade glömt. Jag hade i alla fall det. Det har hela tiden varit tal om de tre som dog, bland folk i bygden, i media och överallt. Tarjei, Kristian och Trygve. Men de var ju fyra vänner som åkte dit tillsammans. Bjørn var också i Afghanistan, men han var inte med på just det uppdraget, den dagen när olyckan var framme. Så han kom hem, helt oskadd, men bortglömd och utan vänner. Det hade ju varit de fyra genom hela uppväxten. Så vad ska Bjørn göra nu?
En god avslutning på en fantastiskt välskriven trilogi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar