Hinsehäxan

Hinsehäxan
av Lillemor Östlin

Jag brukar vara skeptisk till sanna historier. De är ofta inte alls lika bra som påhittade böcker och man verkar hoppas att folk inte kritiserar dem lika hårt för att det är ju ändå någons liv och bla bla. "Hinsehäxan" är ändå helt okej. Nog för att det är mycket elände, men det verkar ändå inte som om Lillemor Östlin skriver för att man ska tycka synd om henne. Snarare är det så att hon har ett speciellt budskap hon vill få fram, nämligen att när det gäller narkotikabrott så räcker det för åklagaren att anta och gissa, den åtalade blir dömd ändå. Lillemor Östlin har suttit i fängelse i sammanlagt runt 20 år av sitt liv, och vissa gånger har hon inte begått brottet hon dömts för. Visserligen erkänner hon villigt att det är mycket hon gjort som hon aldrig dömts för, men hon menar ändå att det inte är så rättsväsendet ska fungera.

I slutet av boken skriver hon att egentligen var det bara detta som boken skulle handla om, men det är väl ingen som är intresserad av att läsa det, utan istället valde hon att berätta om sitt eget liv. Inte allt, men så det räcker. Hon blev gravid som mycket ung och gifte sig med en man som inte var far till det väntade barnet, men som var villig att ta på sig faderskapet. De fick även ett gemensamt barn, men pengar var det dåligt med. Det var runt den här tiden som Lillemor Östlin dels började med preludin (som inte alls var narkotikaklassat och som enligt vad hon skriver inte var ovanligt), dels att prostituera sig. Ja, och det blev inte bättre efter det. Hon har som sagt suttit i fängelse många gånger och också rymt ett antal gånger. Döttrarna blev omhändertagna. Hon använder amfetamin och är inte intresserad av att sluta. Fast hon framstår ändå som en stark och positiv person. "Hinsehäxan" är inte den mest välskrivna bok jag har läst (fast okej för att vara en sann historia), men den är väldigt intressant. Och lättläst, och ibland ganska rolig.

Lite skandaler finns det också. Lillemor Östlin är visst känd för att ha varit betald älskarinna (det verkar väl vara den beskrivning som passar bäst) åt Lennart Geijer, som tydligen var justitieminister före min tid. Jag känner bara igen namnet p.g.a. det gamla slagordet "Tage och Geijer - Lyndons lakejer". :)

Och Palmeutredningen får sig en känga. Hon kände ju alla inblandade i Christer Pettersson-spåret och har en väldigt klar åsikt om hur den biten hängde ihop.