See How Much I Love You

Jag har skrivit ett inlägg om "See How Much I Love You" av Luis Leante i min Jorden runt-blogg.

Knackningar

Knackningar
av Johan Theorin

En pensionär hör knackningar från en annan lägenhet och misstänker att någon hålls inspärrad där. Men hon kan inte räkna ut exakt varifrån knackningarna kommer, och dessutom verkar ingen tro på henne. Hon kanske hade druckit lite när hon ringde 112 ... Mycket spännande historia.

Legenden om Marco

Legenden om Marco
av Margit Sandemo

Hemma sjuk, då blir det Sandemo. Inte bara, men man vill ju gärna ha åtminstone något lättläst och mysigt. Fast jag är inne på slutstriden i Sagan om Isfolket och det är inte riktigt samma stämning i de böckerna.

Den grupp som är utsedd att utkämpa slutstriden mot Tengel den Onde är på plats i Isfolkets dal. Men deras taktik är att först oskadliggöra hans närmaste medhjälpare, som verkar vara någon historisk illgärningsman som Tengel den Onde har samlat på sig. Så har han gjort tidigare. Mycket tyder på att namnmagi har använts och därför måste man ta reda på så mycket man kan om den här personen. Eftersom det är 1960 så är det biblioteket i Oslo som är den lämpligaste platsen för efterforskningar. Så får några av de som inte direkt deltar i slutstriden också hjälpa till. Lite gulligt (och även lite löjligt) att man inte har problem med att överföra informationen snabbt till Trøndelag – det finns medhjälpare som behärskar tankeöverföring och det finns de som kan förflytta sig mycket snabbt – men att man begränsas av bibliotekets öppettider! Hade det varit 1860 så hade de väckt bibliotekschefen och fått hen att låsa upp, men det är som att sånt inte går för sig i "nutid". (Plus att vissa andra saker ska få tillfälle att hända medan man vänta på att de öppnar förstås.)

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder 
20. Korpens vingar 
21. Vargtimmen 
22. Demonen och jungfrun 
23. Våroffer 
24. Djupt i jorden 
25. Ängel med dolda horn
26. Huset i Eldafjord
27. Synden har lång svans 
28. Is och eld 
29. Lucifers kärlek 
30. Människadjuret 
31. Färjkarlen
32. Hunger
33. Nattens demon 
34. Kvinnan på stranden
35. Vandring i mörkret 
36. Trollmåne
37. Stad i skräck 
38. Små män kastar långa skuggor
39. Rop av stumma röster 
40. Fångad av tiden 
41. Demonernas fjäll 
42. Lugnet före stormen 
43. En glimt av ömhet
44. Den onda dagen

Weep Not, Child

Weep Not, Child
av Ngũgĩ Wa Thiong'o

Häromveckan tänkte jag att om ifall att, när det finns en författare som det talas om i nobelprissammanhang och som jag ändå har tänkt att jag ska läsa. Lika bra att passa på. Nu fick ju Ngũgĩ inte nobelpriset, inte i år i alla fall. (Och nu blev det lite otydligt om huruvida man kan säga att man har läst årets pristagare redan innan. Hur mycket måste man ha hört? Måste man ha läst?)

"Weep Not, Child" är Ngũgĩs debutroman, från den tiden han fortfarande skrev på engelska. Intressant bok. Jag kan tänka mig att läsa någon av författarens nyare böcker också.

Njoroges familj har bestämt att en av sönerna ska skickas till skolan och få en akademisk utbildning. Och det blir han, de andra har redan sina vägar utstakade. Den bror som är närmast Njoroge i ålder, Kamau, går t.ex. i lära hos en snickare. Njoroge har drömt om att få gå i skolan så han blir överlycklig. Han är en duktig elev och fortsätter till högre utbildning.

Samtidigt börjar Kenyas svarta befolkning göra uppror mot kolonialmakten. Man utlyser en strejk för bättre arbetsvillkor, och det talas om en gerilla, Mau Mau. Det sägs att Njoroges bröder är med i gerillan. Njoroge själv vill bara ägna sig åt sin utbildning, men omständigheterna är emot honom.

En smakebit på søndag (Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Fortfarande hemma och hostar. Ska det aldrig gå över? Det är visst många som är sjuka nu, med lite olika symtom tror jag, men ofta lika långvarigt. Jobbigt för oss. Men jag får ju läst en del åtminstone. Just nu en novell av Håkan Nesser.

"Jag är rätt säker på att jag har en historia som skulle intressera dig."
Jag plockade upp en tändsticksplån från disken och började läsa adressen till ett nyöppnat biljardkafé ute i Löhr.
"Om jag får berätta den och du efteråt säger att jag tagit upp din tid i onödan, bjuder jag på två drinkar."
"Två stycken", upprepade han. Jag memorerade telefonnumret till biljarden.
"Det handlar om din fru."
"Min fru? Marlene?"
"Har du flera?"
Jag släppte tändsticksplånet. "Vad i helvete har du att berätta om Marlene?"
"En hel del", sa Perowne.
(Håkan Nesser, "Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter", s. 5)

Farlig sanning

Farlig sanning
av Anna Jansson

Deckarnovell om en sköterska som jobbar på akuten och drar slutsatser om några av de patienter som kommer in. Jag tyckte inte att berättelsen var så originell, men en stunds underhållande läsning var det ju.

Eller: Problemet är att han älskar honom

Eller: Problemet är att han älskar honom
av Kristofer Folkhammar

Obehagligt om hierarkierna på en skola och hur de får eleverna att bete sig mot varandra. Det är 90-tal, så extra igenkänning om man är i ungefär min ålder. Men jag kan tänka mig att det inte har varit/är så annorlunda i andra tider.

Nana 10

Nana 10
av Ai Yazawa

Obehagligt det här med hur de båda Nana nästan lever i någon sorts fångenskap.

Nana O är ju ihop med Ren Honjo igen, men eftersom han är med i ett av Japans populäraste band, Trapnest, så måste de akta sig så att media inte får reda på något. Men media får reda på något. Mediabevakningen av det här verkar helt vansinnig, men var det inte någon verklig händelse i Japan för ett par år sedan där en kvinnlig popsångerska var tvungen att be om ursäkt offentligt för någon romans? Jakten på Nana O är kanske inte så osannolik ändå. Jag tycker att även brittiska tabloider (när man råkar halka in på dem) kan ha den här tonen, att de verkligen lägger en värdering i vad kändisar håller på med. Det kanske är ganska vanligt ändå.

Nana K är inte känd själv, men hon ska ju gifta sig med Takumi i Trapnest. (Vilket jag är emot att hon gör!) Men allt är topphemligt än så länge, och för att hon ska skyddas från media får hon bo i en lägenhet där portvakten har fått stränga order om att inte släppa in någon.

Så mycket man hinner glömma att man har läst på några år! Jag vet knappt vad som kommer ske härnäst.

Pojken som levde med strutsar

I min Jorden runt-blogg går det nu att läsa om Monica Zaks barnbok "Pojken som levde med strutsar". Den boken gav även ett kryss på min bokbingobricka. Jag hade rutan "A tale of survival (fictional or non-)" och hur mer survival kan det bli än att uppfostras av strutsar i Sahara?

Arra

Arra
av Maria Turtschaninoff

Äntligen har jag börjat på den här serien av Maria Turtschaninoff. Det kanske inte är en serie när alla böckerna är fristående? "Arra", "Anaché", "Maresi" och "Naondel" utspelar sig alla i samma värld, men på olika platser, i olika kulturer och även i olika tider tror jag.

Arra är ett oönskat barn – det åttonde barnet i en familj som inte har råd med åtta barn – och lämnas ofta ensam medan föräldrar och äldre syskon jobbar. Visserligen trivs Arra med att vara ensam i skogen, men hon längtar också efter att någon ska se henne och bry sig om henne. Men när man av en slump till slut lägger märke till henne slutar det i katastrof, det är då familjen upptäcker att hon är en "ofärding" och att hon aldrig kommer kunna göra rätt för sig.

Det visar sig emellertid att hon är duktig på konsthantverk, så visst får man nytta av henne. Inte minst när hon skickas till staden för att bo hos en storasyster som är ingift i en vävarfamilj. Och eftersom Arra är mindre vetande, det tror alla, så drar man sig inte för att utnyttja hennes arbetskraft hänsynslöst. Vi vet redan från början att Arra kommer låta tala om sig. Men hur ska det gå till, så kuvad som hon är?

Den här fantasyvärlden innehåller inte särskilt mycket magi. Det är en uppdiktad värld bara, med en egen historia och egna traditioner (älskar att läsa om traditionerna i Arras hemby – det är precis lagom så att man får en känsla av att allt är genomtänkt, men inte så mycket att det blir som att författaren bara vill visa upp alla detaljer som hon har hittat på). Å andra sidan, den magi som förekommer genomsyrar egentligen allt. Fast de flesta märker aldrig något av det, åtminstone inte de som Arra kommer i kontakt med.

Kul detalj att det står "Legender från Lavora" på omslaget. Lavora är landet där Arra bor och de andra böckerna har liknande undertitlar med de platser där de utspelar sig. "Maresi" och "Naondel" har samma, de utspelar sig båda i Det röda klostret. Det är som att en dag kan det mycket väl dyka upp ännu en legend från Lavora. Man vet aldrig. Att det ska bli tre böcker om Det röda klostret är väl redan bestämt.

En smakebit på søndag (See How Much I Love You)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Har varit hemma och hostat i flera dagar. Man skulle kunna tänka sig att jag också har hunnit läsa en del, men det har nog mest blivit Netflix är jag rädd. (Marcella och Broadchurch.) Men läste också ut en bok igår och har så smått börjat på en som är en del av mitt Jorden runt-projekt. Här kan man läsa min Jorden runt-blogg.

Boken jag läser nu har med Västsahara att göra. Tydligen lever stora delar av befolkningen i flyktingläger i Algeriet, så det är inte säkert att den utspelar sig inom Västsaharas gränser. Dessutom är huvudpersonerna från Spanien så det kanske kommer vara lite handling därifrån också. Vem vet? Jag har precis börjat läsa.

Still conscious, she cannot rid her mind of the image of the scorpion, which is more troubling than an ordinary nightmare. She can even feel its carapace and legs creeping up her calf. She tries to convince herself that it is not really happening. She tries to move, but has no strength. In reality the sting was short and quick, like the prick of a needle. If it had not been for that woman's shouts of warning: 'Señorita, señorita, careful, señorita!,' she wouldn't have seen it at all. But she turned to look as she was slipping her arm into the burnous, saw the scorpion hanging from the lining and knew that it had stung her.
(Luis Leante, "See How Much I Love You", s. 10)

Den tunna linjen: Acnegrundarens uppgång och fall

Den tunna linjen: Acnegrundarens uppgång och fall
av Mattias Göransson

Ett reportage från tidskriften Filter utgiven som faktanovell hos Novellix. Handlar om Jesper Kouthoofd, en av grundarna av Acne, ett företag där man skulle få göra vad man ville, obegränsad kreativitet. Men sedan växte företaget och reglerna ändrades. Och för Kouthoofd, som ville hålla fast vid företagets ursprungliga idé, blev det svårt. Intressant läsning.

Himmelstrand

Himmelstrand. Den första platsen
av John Ajvide Lindqvist

Från att ha stått på en helt vanlig campingplats står nu fyra husvagnsekipage på ett helt tom gräsmatta. Tio människor och två djur har följt med när de ... flyttades? För de måste väl ha blivit flyttade? Men var är de då, här finns bara jämn gräsmatta så långt man kan se och enligt gps:en är de kvar på samma plats. Det är som att de är utanför världen på något sätt. Mobilerna har ingen täckning och radion spelar utan avbrott gamla låtar av Peter Himmelstrand, något annat går inte att få in.

Konflikterna börjar ganska snart efter att man har insett att man inte kommer någonstans och att man bara har den mat och det vatten som råkade finnas i husvagnen. Människorna från de olika husvagnarna kände inte varandra sedan tidigare, men några bråkade redan sinsemellan. Och nu kommer alla deras värsta sidor fram. Dessutom verkar alla deras hemliga rädslor få form.

"Himmelstrand" var lite annorlunda jämfört med de andra böcker av John Ajvide Lindqvist som jag har läst. Där har det ofta utspelat sig i en miljö som känns verklig, men där något övernaturligt dyker upp. Här utsätts i stället vanliga människor för en helt främmande miljö. Just nu tycker jag bättre om de andra böckerna. Alltså, "Himmelstrand" är väl bra, men jag tycker ju t.ex. att "Låt den rätte komma in" och "Hanteringen av odöda" är fantastiska. Men man får ju tänka på att "Himmelstrand" faktiskt är första delen i vad jag tror ska bli en trilogi. Det kan hända att jag ser den på ett annat sätt när jag har läst de andra böckerna i serien.

The Tale of Jemima Puddle-Duck

The Tale of Jemima Puddle-Duck
av Beatrix Potter

Jag läste ju "The Tale of One Bad Rat" av Bryan Talbot nyligen, en seriebok där Beatrix Potters berättelser spelar en viktig roll. I förordet skriver Neil Gaiman om hur man ofta tänker på Potters böcker som gulliga – för att det finns många gulliga Beatrix Potter-produkter kanske – men om man läser dem så upptäcker man att de inte alls är särskilt gulliga. Och då måste jag ju läsa något av Potter! Den här hittade jag på Bokmässan, i en av second hand-montrarna. Och ... det är inte så gulligt. Verkligen inte.

Jemima Puddle-Duck bor på en bondgård och är ledsen över att bondmoran tar alla ägg hon lägger och låter hönsen ruva dem i stället. Jag antar att det var så man gjorde med ankägg. Jemima försöker gömma sina ägg men de blir alltid upptäckta. Så då fattar hon beslutet att flyga iväg och lägga dem på ett riktigt säkert ställe. Ett beslut som ska visa sig ödesdigert, eftersom Jemima är en ganska naiv anka.

Flambards

Flambards
av K. M. Peyton

Den här boken har jag hört mycket bra om. Det är en gammal flickbok/hästbok, från 60-talet tror jag. Den utspelar sig dock ännu tidigare, i början av 1900-talet. Christina Parsons är föräldralös och har flyttats runt mellan olika släktingar. När hon blir 21 kommer hon att få tillgång till ett stort arv, men nu är hon bara tolv. Hon trivs väl ganska bra hos tant Grace i London, men plötsligt vill onkel Russell att Christina ska flytta till honom och hans söner, som är bara lite äldre än Christina, på godset Flambards. Hans plan är väl att Christina ska gifta sig med sin kusin Mark så småningon, säger tant Grace när hon tror att Christina inte hör. Onkel Russell har visst inte så mycket pengar som man behöver för att driva ett stort gods. (Alla som har sett Downton Abbey vet precis. Det här är under samma tidsperiod.)

Christina möts av ett väldigt nedgånget gods, men där stallet och allt som har med rävjakten att göra är tipptopp. Efter en jaktolycka kan onkel Russell inte ens gå ut – dessutom får han vrdesutbrott och är alkoholiserad – men hans jaktintresse har inte minskat och han lever genom sönernas redogörelser för de rävjakter de deltar i. Mark (den som tant Grace menade var utsedd till Christinas blivande make) är nästan lika jaktintresserad som sin far, medan lillebror William hatar jakt av hela sitt hjärta. Han är i stället lika intresserad av maskiner och flygplan. Christina får veta att hon förväntas lära sig rida så att hon så fort som möjligt kan delta i rävjakten. Hon som inte har något som helst erfarenhet av hästar eller av livet på landet överhuvudtaget. Särskilt inte som herrgårdsfröken med makt över underlydande.

Ganska mysig bok, men jag tyckte inte att den levde upp till det jag hade hört. Man hade gärna fått lära känna Christina lite bättre, jag tycker inte riktigt att man gör det här. Men jag kommer ju läsa de två andra böcker jag har i serien. Det finns också en fjärde del, skriven mycket senare än de andra, men jag har läst att den inte ska vara så bra och att det ska vara en sån bok som "förstör" de tidigare. Så det kanske är bäst att undvika den då.

Räddaren den barmhärtiga

Räddaren den barmhärtiga
av Saskia Gullstrand
Förord av Tove Folkesson

Serienovell om ett djur som jagas i en mörk skog. Hjälpen är nära, men ... Ibland har den som hjälper andra motiv än bara en vilja att hjälpa. Kanske att det ska passa in i en fantasi om räddning och tacksamhet. Intressant historia. Man kan nog komma på ett antal situationer som påminner om det här, när hjälp bara erbjuds på vissa villkor.

The Tale of One Bad Rat

The Tale of One Bad Rat
av Bryan Talbot

En seriebok om Helen, en tonårstjej som lever som hemlös i London. Efter att ha blivit sexuellt utnyttjad hemma i många år fick hon till slut nog och rymde. Hon har ingen plan, men hon har Beatrix Potters samlade verk i väskan. Helen har alltid älskat och funnit tröst i hennes värld och ritar gärna av hennes bilder. När hennes situation i London börjar bli ohållbar bestämmer hon sig för att på vinst och förlust resa till Beatrix Potters älskade Lake District.

"The Tale of One Bad Rat" är tydligen en bok som används en del i arbetet med ungdomar som har utsatts för övergrepp. Man får följa hur Helen går igenom alla stadier med att bearbeta det som hon har varit med om. Intressant att läsa i efterordet att Bryan Talbot började skapa berättelsen i en helt annan ände. Han ville göra något om the Lake District och dess natur. Beatrix Potter och bilden av en tiggande tonåring i Londons tunnelbana dök upp, och övergreppen var mest något han drog till med. Det måste ju finnas en anledning till att huvudpersonen är hemlös liksom. Men när han satte i gång att arbeta insåg han att det inte är något som kan nämnas bara så där i förbifarten, hans huvudperson måste ha påverkats av sina upplevelser. Det slutade med att det blev själva temat för hela berättelsen. Det och Beatrix Potters liv och verk. Att det kan funka så bra ihop.

Jag tycker om hur platsen, bilderna och färgerna skiftar med Helens mående. Efter det mörka London och hennes barndomsminnen blir man nästan chockad av en plötslig ljus och luftig bild. Och Helens livliga fantasi, samma fantasibild kan uppfattas som allt från djupt oroande till hoppfull. För visst har ni väl redan räknat ut att det slutar hoppfullt, långt från Helens tidigare fantasier om att kasta sig framför tunnelbanetåget? Och ändå – också en snygg detalj – med samma bild som det började.

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte
av Svetlana Aleksijevitj

Visst grämer man sig när man har pillat lite på en författares böcker i bokhandeln, men det har aldrig blivit av att läsa och sedan går hen och får nobelpriset? Som med Svetlana Aleksijevitj. Jag har fortfarande bara lyckats läsa en nobelpristagare i förväg. Är det inte dags för tillkännagivande av nästa pristagare den här veckan? Det blir spännande att se om det är något man har läst. Ha, som om jag läste massor av författare som kan tänkas få nobelpris!

Nu har jag i alla fall läst min första bok av Aleksijevitj och jag tycker om den! Alla känner väl till hur hon skriver sina böcker vid det här laget. De bygger på ett stort antal intervjuer, och ur dem har hon valt ut och sammanställt delar. Temat för just den här boken är de sovjetiska kvinnor som var vid fronten i andra världskriget. Att Tyskland gick in i landet verkar ha fått alla att vilja göra sin plikt, även om de bodde en halv värld bort. Och många kvinnor såg det som sin plikt att faktiskt strida vid fronten. Ofta försökte man övertyga dem om att de inte åka dit, att tonårsflickor kanske var bättre lämpade för andra uppgifter, men många av dem blev faktiskt soldater. Och sedan fanns det förstås kvinnliga läkare och sjukvårdspersonal, och de som hade andra sorters sysslor. Någon måste ju stå för maten t.ex. Här finns så många upplevelser och perspektiv på vad som händer i ett krig. Fast alla hade förstås den där övertygelsen, att de inte kunde tänka sig något annat än att strida för sitt land. De flesta kvinnor blev ju inte soldater, så det är en ganska speciell grupp.

Efter kriget blev männen hyllade som hjältar. Men det blev inte samma sak för de kvinnliga soldaterna. Många såg med misstänksamhet på dem, de hade ju tillbringat hela kriget tillsammans med män! Deras historier berättades inte. Själva höll de ofta tyst om sina upplevelser.

Boken utkom på 80-talet, när Sovjetunionen fortfarande fanns, och i ett nyare inledande kapitel får man läsa stycken som antingen ströks av censuren eller som Aleksijevitj själv tyckte att det var säkrast att stryka. Är det på grund av detta eller bara för att det är sovjetiska soldater som intervjuas – det vore ju förstås naturligt – som det gärna skrivs om vilka grymheter som tyskarna gjorde mot folket i Sovjet, men inte mycket om det motsatta (och i så fall beskrivs det som att enstaka rötägg gjorde si eller så). Jag har ändå en känsla av att ingen sida for särskilt varligt fram.

Hela min bild av hur det är i krig kommer vara baserad på den här boken nu. Men det är knappast den sämsta boken man kan välja för detta.

En smakebit på søndag (Arra)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Söndag, och jag ska nog mest ta det lugnt och läsa. Men jag funderar på att ta en liten tur till biblioteket också.

Äntligen har jag börjat läsa de av Maria Turtschaninoffs böcker som utspelar sig i hennes egen värld. Alltså, jag har läst "Underfors" tidigare, men den utspelar sig ju i det verkliga Helsingfors även om det också finns en dold värld i boken. Men hon har också skrivit fyra romaner som utspelar sig i en helt påhittad värld. Som jag förstår det utspelar de sig på olika platser, i olika kulturer rent av, och kanske också i olika tider (det vet jag inte), men de existerar i samma värld. Det är fantasy, men åtminstone i den boken jag läser nu är det ganska lite magi.

Den tredje av de här böckerna (de är väl alla fristående), "Maresi", såg jag förresten i nästan varenda bokhandel när jag var i London.

Huvudpersonen Arra är det åttonde barnet i en familj som verkligen inte har råd med åtta barn. Trots brist på mat, kärlek och uppmärksamhet överlever hon, men hon är inte riktigt som de äldre syskonen.
(Är du norsk så kanske jag ska förklara att by = landsby och tös = flicka, och inget annat.)

Hennes far satt tillbakalutad med ryggen mot den obehandlade stockväggen och sög på sin spruckna pipa. Röken från tobak, odlad av en gubbe i byn, hängde tung kring hans huvud. Han betraktade Arra en stund och vände sig sedan mot Joala.
"Har mor märkt att flickan är väldigt tyst."
"Det är väl för väl i det här huset", svarade Joala.
"Vad jag menar är", fortsatte Urd och drog ett djupt bloss på pipan som för att stärka sig, "har mor någonsin hört tösen säga ett ord?"
Joala stirrade en stund på honom och sedan på Arra, som kände hur moderns blick vilade på henne, kritisk och dömande. Blicken från modern som hon drömt om och längtat efter. Arra vände bort ansiktet och försökte göra sig liten och osynlig.
"Du har visst rätt, far." Klangen i moderns röst gjorde ont i Arras öron. Hon slank ner under bordet. Joala suckade.
"Ja, det fattades bara. En ofärding. Ingenting alls där uppe. Henne kommer vi då aldrig att ha någon nytta av."
(Maria Turtschaninoff, "Arra", s. 21-22)

Nu är det höst och jag räknar mina böcker

Ny månad. Höst! Jag gillar hösten, åtminstone så här i början.

Dags att räkna sina olästa böcker. Så här efter bokmässan. Och efter en loppisrunda. 1809. Jag får ta och läsa lite alltså.

Det är också dags att se vilken bok som lottas fram och som ska läsas den här månaden. Förra månadens bok är läst, men inte den från föregående månad. En som var ännu tidigare har jag lagt undan. Jag ville nog inte läsa den i alla fall. Men den är borta ur min SUB åtminstone.

Den här månaden blir det nummer 46, "The Cupid Effect" av Dorothy Koomson. Den ser väl mysig ut? Jag tror att den kommer att bli läst.

Rivers of London

Rivers of London
av Ben Aaronovitch

Peter Grant är polisaspirant (-assistent? jag förstår mig inte riktigt på graderna men min kompis har en liten guide för deckarläsare) vid Londonpolisen. Hans kompis Lesley anses lovande och ska få börja vid mordroteln, och Peter är inte så lite avundsjuk. Själv är han ganska disträ och har fått veta att han skulle passa för en administrativ syssla. Inte direkt vad han har drömt om.

Det är tills han vaktar en brottsplats och ett spöke kommer och avger vittnesmål om det spektakulära mord som just har begåtts. Plötsligt är Peter värvad till en rotel han inte ens visste fanns – kanske för att den hittills bara bestått av en person. Det här är den rotel som löser fallen där magi är inblandat. Och den här nya mordvågen har helt klart magiska inslag.

Fantastisk blandning av deckare och fantasy. Det är en rolig bok, full av populärkulturella referenser, samtidigt som mordhistorien är riktigt obehaglig. Perfekt Londonläsning också! Fast jag hann inte läsa så mycket medan jag faktiskt var i London, lite irriterande sedan när saker hände på en gata i närheten av mitt hotell. Jag kunde ju gått dit och tittat på området!

Årets bokmässeinlägg

Jag är inte en sån där som har seminariekort, eller minglar, eller träffar andra bokbloggare ... eller ens kollar programmet i förväg – men bokmässan är ändå ett måste varje år! I år var det min sjuttonde och min systers femtonde mässa. Hur många gånger kommer vi se Jan Guillou i år? Var är Björn Hellberg utplacerad? Kommer en av våra bokpåsar gå sönder i en gångstråkskorsning igen? Kommer vi vinna nåt i Amnestys boklotteri?

Vi gick runt och tittade och ibland hade vi ändå kommit ihåg att markera nåt som skulle hända.

Elisabeth Östnäs bokserie och Turid ska vara mycket bra och jag blev nyfiken på Charlotte Cederlunds bok också.

Finbesöket Kim Thúy. Måste genast läsa allt av henne!

På söndagen får man gå på seminarierna bara man löser inträde. Då säger både jag och min syster att nästa år, DÅ ska vi ha seminariekort och gå alla dagarna. Sen när vi har kommit hem kollar vi priset och tänker att kanske inte ändå. Men alltså, nån gång måste vi!

Inte mina inköp! Faktiskt! Fast antalet stämmer kanske ändå ...

Emma – ett fragment

Emma – ett fragment
av Charlotte Brontë

Det här är egentligen inte en novell, utan just ett fragment. Två kapitel ur en roman som aldrig slutfördes. Charlotte Brontë dog.

På en liten flickskola, verkligen liten, det är bara en fyra-fem elever tror jag, har lärarinnorna en speciell favorit. De blev mycket imponerade av mr Fitzgibbon när han var där och självklart ska hans dotter få alla möjliga privilegier, även om hon inte är så förtjust själv och det gör att de andra flickorna tycker illa om henne. För att vara helt ärlig är lärarinnorna inte så förtjusta i flickan, men hon är ju så rik och fin. Fast ...

... sedan tar det bara slut. Argh! Jag är så besviken på att jag aldrig kommer få veta hur det gick – kanske var planen att det som i Jane Eyre skulle vara några barndomskapitel och sedan skulle vi förflytta oss flera år framåt? Men jag är ändå glad att jag fick tillfälle att läsa det här fragmentet. Jag kände inte ens till att det fanns och dessutom var utgivet.

Lycksalighet

Lycksalighet
av Katherine Mansfield

Bertha Young förbereder en liten bjudning och den här dagen känner hon sig så överväldigande lycklig.

Jag har läst novellen tidigare, men Katherine Mansfield skriver så bra att jag gärna läser om.

Lappin och Lapinova

Lappin och Lapinova
av Virginia Woolf

Jag är ganska säker på att det här är det första jag läser av Virgina Woolf. Jag har aldrig riktigt vågat mig på romanerna eller någonting annat. jag tänker mig att det ska vara hemskt svårläst. Men den här novellen var inte så farlig i alla fall.

Rosalind och Ernest är nygifta på den tiden då nygifta par kanske inte kände varandra särskilt väl egentligen. Deras räddning när det känns alldeles för konstigt blir en ständigt pågående berättelse där de är en kanin och en hare i en sagoskog. Men vad händer sedan, när en av dem tröttnar fortare än den andra?

En smakebit på søndag (Flambards)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Förra söndagen var jag bortrest, men nu är det en helt vanlig söndag igen. Jag har just börjat på den bok som jag lottade fram att jag skulle läsa den här månaden. Första delen i en serie som väl nästan är en klassiker i hästboks- eller flickboksgenren.

Den föräldralösa tolvåringen Christina har just kommit till sin farbrors sjabbiga gods Flambards. Hon anlände mitt i kaoset när yngste sonen i huset just hade råkat ut för en ridolycka under en rävjakt, och nu lite senare träffar hon honom för första gången. Han har just förvånat henne med att säga att han inte är ledsen över sina brutna ben.

- Är du inte ledsen? Hon kunde inte förstå hur han inte kunde vara annat än ledsen, när han skulle ligga stilla på rygg i månader med bara en eldhund till sällskap.
- Ingen mer jakt, sa han. Och Far kan ju inte ta sig uppför trapporna.
Med ens förstod Christina. Hon sympatiserade helt med de känslor, som uttryckts så tydligt i de två meningarna. Hon log varmt.
- Ja, jag förstår, sa hon. Hon satt tyst en stund. - Tycker du inte om att jaga? Jag trodde ...
- Du trodde att alla Russells älskade jakt? I alla fall inte den här. Att det här hände känns som vår i november, vad mig anbelangar.
Christina funderade och sa: - Jakten slutar på våren, inte sant?
- Visst. Min favoritårstid.
(K. M. Peyton, "Flambards", s. 38)

Horatio Sparkins

Horatio Sparkins
av Charles Dickens

Familjen Malderton har kommit upp sig här i världen och de vill att alla ska vara medvetna om deras ställning, men inte den biten att de var enklare förr förstås. Äldsta dottern har man tyvärr inte lyckats få bortgift än, hon börjar redan bli lite för gammal. Men på sista tiden har en viss Horatio Sparkins gjort sig känd i sällskapslivet. Han hade väl varit perfekt för Teresa Malderton?

Rolig liten historia. Jag funderade på vad den här novellen påminde mig om, något som jag läst eller sett ganska nyligen. Det måste ju vara vissa personer i TV-serieversionen av "Little Dorrit" förstås! Måste vara dickensiskt.

Boktokar i England

För en vecka sedan åkte min syster och jag till London. Eftersom vi båda är ganska nördiga gjorde vi en hel del bokrelaterade saker. Gick i bokhandlar förstås och fick tunga resväskor på hemvägen. Man kan ju beställa allt på nätet men det har inte riktigt samma tjusning.

Titta, barnavdelningen på Waterstones Piccadilly!

Det blir ju lite orättvist, för det är ju den första bokhandeln man gillar bäst. När man fortfarande orkar gå runt i timmar. Det är massor av våningar så man kan verkligen gå runt i timmar. (Ja, fik och toa finns om man blir långvarig.)

Så bokhandeln ett par hus bort, ståtliga Hatchards, orkade vi inte alls med på samma sätt. Fast man hade kunnat gå runt där ett bra tag också. Se så fint!

Daunt Books är bokhandeln för resenärer. Eller för såna som jag, som reser genom böcker. Sorteringen är geografisk. Men jag hittade ändå inga nya länder till mitt projekt. Inte för att det hindrade mig från att handla förstås.

Foyles är också riktigt stort, många våningar. Men här hade vi så ont i fötter (jag) och axlar (min syster) att vi inte förmådde uppskatta utbudet så som det förtjänade.

Och inplanerade Forbidden Planet fick stryka på foten den här gången. Synd, men vi har våra fysiska, mentala och ekonomiska begränsningar. Men London kommer man ju åka till fler gånger. Det finns mer jag vill se.

Nu ska ni inte tro att vi var inne i fyra affärer och sedan inte orkade mer. Det finns ju också andra affärer som säljer andra saker. Jomen faktiskt. Och vi köpte lite böcker i en Oxfambutik och i seriebutiken Gosh! också.

Och så var vi i Salisbury och tittade på Stonehenge. Bokrelaterat – jag var intresserad av att se det i verkligheten efter att ha läst om det när jag var sex.

Och vi var på British Library och tittade på deras Treasures, med allt från ett exemplar av Magna Carta till Beatlestexter. För detta läste jag om när jag var trettiosex. (Fick också sett en utställning om punk när vi ändå var där.)

Och även om det handlar om filmerna så är det ganska bokrelaterat att gå och titta Warner Bros Studio Tour – The Making of Harry Potter. Detta var ju också lite syftet med och höjdpunkten på resan. Låt mig avsluta med en passande bild från Diagon Alley.

Sol

Sol
av D. H. Lawrence

Jag har inte bloggat på en vecka p.g.a. har varit i England. Mer om det senare. Nu om reselektyren. Jag hade så klart med mig Novellix brittiska klassiker. :)

Först ut blev "Sol" av D. H. Lawrence. Ärligt talat för att jag hade lägst förväntningar på den. Jag fastnade aldrig för "Lady Chatterley's älskare". "Sol" har ett lite liknande tema, det här med att man inte blir riktigt tillfreds i civilisation och med moderna maskiner, medan naturen gör en frisk, balanserad och naturlig. Här om en kvinna som har ordinerats sol av sin läkare och som därför reser med sin lille son till Medelhavet. Helt okej, men jag blev inte så förtjust nu heller.

En mörkare himmel

Den här boken var jag inte förtjust i. Man kan ändå läsa lite om vad jag tyckte om "En mörkare himmel" i min Jorden runt-blogg.