En smakebit på søndag (Arra)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Söndag, och jag ska nog mest ta det lugnt och läsa. Men jag funderar på att ta en liten tur till biblioteket också.

Äntligen har jag börjat läsa de av Maria Turtschaninoffs böcker som utspelar sig i hennes egen värld. Alltså, jag har läst "Underfors" tidigare, men den utspelar sig ju i det verkliga Helsingfors även om det också finns en dold värld i boken. Men hon har också skrivit fyra romaner som utspelar sig i en helt påhittad värld. Som jag förstår det utspelar de sig på olika platser, i olika kulturer rent av, och kanske också i olika tider (det vet jag inte), men de existerar i samma värld. Det är fantasy, men åtminstone i den boken jag läser nu är det ganska lite magi.

Den tredje av de här böckerna (de är väl alla fristående), "Maresi", såg jag förresten i nästan varenda bokhandel när jag var i London.

Huvudpersonen Arra är det åttonde barnet i en familj som verkligen inte har råd med åtta barn. Trots brist på mat, kärlek och uppmärksamhet överlever hon, men hon är inte riktigt som de äldre syskonen.
(Är du norsk så kanske jag ska förklara att by = landsby och tös = flicka, och inget annat.)

Hennes far satt tillbakalutad med ryggen mot den obehandlade stockväggen och sög på sin spruckna pipa. Röken från tobak, odlad av en gubbe i byn, hängde tung kring hans huvud. Han betraktade Arra en stund och vände sig sedan mot Joala.
"Har mor märkt att flickan är väldigt tyst."
"Det är väl för väl i det här huset", svarade Joala.
"Vad jag menar är", fortsatte Urd och drog ett djupt bloss på pipan som för att stärka sig, "har mor någonsin hört tösen säga ett ord?"
Joala stirrade en stund på honom och sedan på Arra, som kände hur moderns blick vilade på henne, kritisk och dömande. Blicken från modern som hon drömt om och längtat efter. Arra vände bort ansiktet och försökte göra sig liten och osynlig.
"Du har visst rätt, far." Klangen i moderns röst gjorde ont i Arras öron. Hon slank ner under bordet. Joala suckade.
"Ja, det fattades bara. En ofärding. Ingenting alls där uppe. Henne kommer vi då aldrig att ha någon nytta av."
(Maria Turtschaninoff, "Arra", s. 21-22)