måndag 3 oktober 2016

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte
av Svetlana Aleksijevitj

Visst grämer man sig när man har pillat lite på en författares böcker i bokhandeln, men det har aldrig blivit av att läsa och sedan går hen och får nobelpriset? Som med Svetlana Aleksijevitj. Jag har fortfarande bara lyckats läsa en nobelpristagare i förväg. Är det inte dags för tillkännagivande av nästa pristagare den här veckan? Det blir spännande att se om det är något man har läst. Ha, som om jag läste massor av författare som kan tänkas få nobelpris!

Nu har jag i alla fall läst min första bok av Aleksijevitj och jag tycker om den! Alla känner väl till hur hon skriver sina böcker vid det här laget. De bygger på ett stort antal intervjuer, och ur dem har hon valt ut och sammanställt delar. Temat för just den här boken är de sovjetiska kvinnor som var vid fronten i andra världskriget. Att Tyskland gick in i landet verkar ha fått alla att vilja göra sin plikt, även om de bodde en halv värld bort. Och många kvinnor såg det som sin plikt att faktiskt strida vid fronten. Ofta försökte man övertyga dem om att de inte åka dit, att tonårsflickor kanske var bättre lämpade för andra uppgifter, men många av dem blev faktiskt soldater. Och sedan fanns det förstås kvinnliga läkare och sjukvårdspersonal, och de som hade andra sorters sysslor. Någon måste ju stå för maten t.ex. Här finns så många upplevelser och perspektiv på vad som händer i ett krig. Fast alla hade förstås den där övertygelsen, att de inte kunde tänka sig något annat än att strida för sitt land. De flesta kvinnor blev ju inte soldater, så det är en ganska speciell grupp.

Efter kriget blev männen hyllade som hjältar. Men det blev inte samma sak för de kvinnliga soldaterna. Många såg med misstänksamhet på dem, de hade ju tillbringat hela kriget tillsammans med män! Deras historier berättades inte. Själva höll de ofta tyst om sina upplevelser.

Boken utkom på 80-talet, när Sovjetunionen fortfarande fanns, och i ett nyare inledande kapitel får man läsa stycken som antingen ströks av censuren eller som Aleksijevitj själv tyckte att det var säkrast att stryka. Är det på grund av detta eller bara för att det är sovjetiska soldater som intervjuas – det vore ju förstås naturligt – som det gärna skrivs om vilka grymheter som tyskarna gjorde mot folket i Sovjet, men inte mycket om det motsatta (och i så fall beskrivs det som att enstaka rötägg gjorde si eller så). Jag har ändå en känsla av att ingen sida for särskilt varligt fram.

Hela min bild av hur det är i krig kommer vara baserad på den här boken nu. Men det är knappast den sämsta boken man kan välja för detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar