En smakebit på søndag (Flambards)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Förra söndagen var jag bortrest, men nu är det en helt vanlig söndag igen. Jag har just börjat på den bok som jag lottade fram att jag skulle läsa den här månaden. Första delen i en serie som väl nästan är en klassiker i hästboks- eller flickboksgenren.

Den föräldralösa tolvåringen Christina har just kommit till sin farbrors sjabbiga gods Flambards. Hon anlände mitt i kaoset när yngste sonen i huset just hade råkat ut för en ridolycka under en rävjakt, och nu lite senare träffar hon honom för första gången. Han har just förvånat henne med att säga att han inte är ledsen över sina brutna ben.

- Är du inte ledsen? Hon kunde inte förstå hur han inte kunde vara annat än ledsen, när han skulle ligga stilla på rygg i månader med bara en eldhund till sällskap.
- Ingen mer jakt, sa han. Och Far kan ju inte ta sig uppför trapporna.
Med ens förstod Christina. Hon sympatiserade helt med de känslor, som uttryckts så tydligt i de två meningarna. Hon log varmt.
- Ja, jag förstår, sa hon. Hon satt tyst en stund. - Tycker du inte om att jaga? Jag trodde ...
- Du trodde att alla Russells älskade jakt? I alla fall inte den här. Att det här hände känns som vår i november, vad mig anbelangar.
Christina funderade och sa: - Jakten slutar på våren, inte sant?
- Visst. Min favoritårstid.
(K. M. Peyton, "Flambards", s. 38)