av Jenny Diski
Jag tror att det här är den första av Jenny Diskis böcker som är både reseskildring och memoarer. Tidigare har jag läst "Stranger On a Train" och "On Trying to Keep Still". Alla tre handlar om ganska omfattande resor, samtidigt som Diski inte är särskilt förtjust i att resa. Hon vill helst inte träffa folk, men hon blir ju så illa tvungen. Hon vill ha ha tystnad, tomhet, gärna att allt bara ska vara helt vitt. Därför lämnar tanken på att resa till Antarktis henne ingen ro, inte ens när det visar sig vara mycket svårt att få lov att resa till Antarktis.
Den här boken varvar intryck från resan – för hon kom ju iväg till slut – med ett utforskande av Diskis föräldrar och hennes barndom. Hon är uppvuxen i London på 40- och 50-talet, som enda barnet i en dysfunktionell familj. När den här boken skrevs på 90-talet var hennes far död, och hon hade helt brutit kontakten med sin mor, till den grad att hon inte visste om modern fortfarande var i livet eller inte. Det passade henne utmärkt, men vid den här tiden visade hennes dotter intresse för att ta reda på hur det låg till med den saken.
Egentligen borde man kanske läsa den här boken först av de tre memoarerna/reseskildringarna. Här får man ju hela bakgrundshistorien, medan det bara nämns i de andra att uppväxten var tuff och annorlunda. Men det funkar också att läsa dem mer fristående, som jag har gjort. I vilket fall som helst så har jag tyckt om böckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar