av Stina Jackson
Det känns som att jag var sist med alla läsa den här. Jag har sett den överallt i bokbloggar och på instagram. Och alla verkar gilla den. Det gör jag också.
För tre år sedan försvann sjuttonåriga Lina. Hennes pappa skjutsade henne till busshållplatsen – hon skulle till sitt sommarjobb – men hon klev aldrig på bussen. Pappan kör nu längs vägen som heter Silvervägen, och letar efter spår i varenda avkrok i Norrlands inland. Någonstans måste hon ju finnas, och han kan inte bara sitta hemma när han inte vet var Lina är. Alla är misstänkta, men han har ju några som han misstänker särskilt. Och han vet att det finns folk som misstänker honom själv.
Meja är i samma ålder som Lina var när hon försvann, och när hon flyttar upp till området så hör hon väl det nämnas. Meja och hennes mamma flyttar hela tiden för mamman har alltid nån ny man på gång, nån som hon har träffat på nätet. Den här Torbjörn verkar ju helt okej, men också lite märklig.
Ibland glömmer jag nästan bort Lina-fallet när jag läser Mejas avsnitt. Det finns så mycket mer i boken än bara en deckargåta. När man läser Lelles avsnitt kan man liksom inte glömma bort Lina, för hon är alltid i hans tankar.
Tyckte man om "Silvervägen" kan jag förresten tänka mig att man skulle gilla "Norrlands svårmod" av Therése Söderlind. Inte för att de är så lika, men det är också ett spårlöst försvinnande och hur det påverkar folk. Och det är i Norrland, om än en annan del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar