Främlingsleguanen
av Martina Montelius
Barnet som berättar lever ensam i en lägenhet – föräldrarna sägs ha rest till någon lätt absurd plats, olika varje gång det nämns – och dagis har det sagt upp sig från. Men det finns pengar här och var i lägenheten, och barnet ordnar med mat och andra praktiska saker själv, även om det blir mycket kex och det inte vet hur man tvättar kläder. Det enda sällskapet är en tysktalande leguan, som dock är sjuk och som barnet försöker pyssla om så gott det går.
Det är ett beläst barn som längtar efter kultur och bildat samtal (vilket alltså dagis inte kunde erbjuda). Dess språk är väldigt speciellt, som en blandning av gamla romaner och härmade fraser från nutida vuxna. Jag blir både road och orolig av att läsa det här. Jag får också en känsla av att barnet kanske inte alls är något barn. Det kanske beror lite på att jag associerar till Elling i Ingvar Ambjørnsens böcker, men jag tycker att vissa stycken i boken skulle kunna tolkas så. Eller det kanske är så här som barn hade känt sig om de hade vetat mer och kunnat uttrycka sig. Hur som helst så tycker jag att "Främlingsleguanen" är en fantastisk bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar