En smakebit på søndag (Tre apor)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Oj, det är nästan en månad sedan jag var med i Söndagssmakbiten senast. Det har varit för mycket annat att göra på söndagarna den senaste tiden. En söndag var jag på Irland och en var jag i Norge. Men idag kan jag ta det lugnt. Säkert kommer jag att läsa en del. Nu har jag just börjat på en ny bok och jag tror att jag kommer gilla den. Den handlar om en judisk pojke i Göteborg på 80-talet. Så mycket mer vet jag inte, men det verkar ju vara en del drama i släkten just nu.

Det var Mirra som hade ropat. Hon stod vid fönstret i vardagsrummet. Hennes pekfinger knackade mot rutan. Farfars bil, upprepade hon. På gatan utanför. Hon hade sett den köra förbi.
Jag ställde mig bredvid henne. Jag var säker på att hon sett fel. Alla andra också. Suckar och torra skratt spreds i rummet som tecken på hur trovärdigt hennes vittnesmål ansågs vara. Sen gick det kanske en halv minut och sen dök farfar upp, bakom häcken på framsidan, med sin käpp och sin rock, stödd på faster Irene, på väg mot huset.
Han fick hjälp av Irene att krångla av sig rocken. Läpparna var sammanpressade. Hans kroppsspråk påminde om Yitzhak Rabins när han tvingades skaka hand med Arafat utanför Vita huset. Han kallade till sig mig och Mirra, gav oss varsin hård kram, tog ett djupt andetag och haltade in i huset.
Han ställde sig i mitten av rummet, putsade sina svartbågade glasögon och sa att han inte tänkte börja förrän alla var med. Det var tydligt adresserat till mamma, men att han befann sig i hennes hem tycktes inte påverka hans beslut att aldrig mer uttala hennes namn.
(Stephan Mendel-Enk, "Tre apor", s. 17)