I nattens tystnad
av Margit Sandemo
Irina har varit nedstämd och haft svårt att sova sedan skilsmässan från Arnt. Hon sitter uppe hela nätterna, och förrän fram på morgonen lyckas hon sova en stund. Hon är tjänstledig från jobbet på pastorsexpiditionen, för det fungerar inte med hennes dygnsrytm. Hon jobbade ju aldrig för pengarnas skull, så det är väl inget problem ekonomiskt. Men hon känner att hon inte gör någon nytta. Så får hon en idé. Hon lär väl inte vara den enda i den lilla staden som ligger sömnlös om nätterna. Kanske finns det folk som behöver prata med någon. Irina kan ju skaffa sig ett extra telefonnummer och sätta ut en annons om att man kan ringa till henne nattetid och prata av sig. Det kommer också hjälpa henne, eftersom hon kommer känna att hon gör en insats.
Sagt och gjort. Irina blir Nattprataren, som man kan ringa till fem nätter i veckan om man behöver någon att prata med. Hon får många samtal från trevliga människor som av olika anledningar har svårt att sova. Men vissa samtal är svårare. Barn som är ensamma hemma hela nätterna, människor med missbruksproblem ... Så finns det ju de som har missförstått annonsen och tror att Irina erbjuder något helt annat. Och så är det en man som ringer och blir alltmer hotfull. Talar han sanning när han säger att han vet vem hon är?
Det här är en relativt ny roman av Margit Sandemo (eller ja, den är väl drygt tio år gammal nu), men den utspelar sig kanske på 60- eller 70-talet. Inte en av de mest minnesvärda direkt. Och jodå, det finns en liten kärlekshistoria med, förutom mysteriet. Som vanligt är förresten den elake dessutom ointelligent, vulgär och med ett ytterst obildat språkbruk. Inga överraskningar där. Just i den här boken är den elake en simpel sexualdåre, och visar egentligen bara prov på riktig list en gång. Men i många andra böcker har elakingarna kommit långt i onda planer för att t.ex. ta över världen (om det är en av de mer fantasybetonade böckerna, annars kanske de har planerat och genomfört någon stor stöld), och då är det svårare att förstå hur de kan vara så urbota dumma. Men det är ändå alltid trevligt att läsa om.
Jeg leste nylig anmeldelsen din og fikk lyst til å ta fram boka selv. Og jeg er veldig enig i det du skriver, spesielt dette med de fryktelig dumme, ensporete og trege skurkene og fiendene. Dette går jo igjen HELE TIDEN.
SvaraRaderaDet er mer så det heller blir latterlig enn skummelt og spennende, siden de er så utrolig uintelligente. Noen ganger tipper det over og blir parodisk synes jeg.
Husker spesielt jeg tenkte det i slutten av Trollruner-serien: Guri, enn om de onde kunne ha vunnet for en gangs skyld? Da hadde jeg virkelig fått bakoversveis da, da hadde Margit tatt rotta på meg fullstendig! Haha! :D Men, det hadde vel ikke blitt så populært hos de fleste leserne akkurat... ;)
Kommer neppe til å lese boka igjen, synes den var kjedelig (liker best de historiske romanene m/overnaturlighet) og forutsigbar.
Den här är nästan särskilt illa när det gäller parodiskt dumma skurkar, eftersom man får läsa hans tankar i kursiv stil mellan kapitlen.
SvaraRaderaHaha, ja, det hade ju varit oväntat om de onda vann. Det tror jag inte har hänt någon gång i Margits böcker.