Dörren till det fördolda
av Margit Sandemo
"Dörren till det fördolda" är kanske lite svårare att få tag på än de flesta andra av Margits gamla följetonger. I motsats till dem finns det bara det här Allersromanen. Den var inte med bland de följetonger som senare samlades ihop till Sandemoserien, som senast gavs ut i ny design för bara ett par år sedan. Orsaken är antagligen att berättelsen i "Dörren till det fördolda" skrevs om och inlemmades i Sagan om Isfolket. Bok 39, "Rop av stumma röster", är till stora delar exakt likadan som "Dörren till det fördolda", men där har det utökats och ingår i ett större sammanhang. Jag hade nästan glömt hur dålig, eller snarare ofärdig, "Dörren till det fördolda" är. Huvudpersonen Marie berättar t.ex. om ett skräckfyllt barndomsminne som den mystiske Jonathan blir intresserad av, men sedan blir det inte mer av det. Den sista av de olika småäventyren som Marie och Jonathan råkar ut för blir bara konstigt, ett helt random monster som de måste försöka bekämpa eller överlista. I Sagan om Isfolket blir samma händelse en viktig milstolpe i seriens övergripande handling.
Marie (som i Sagan om Isfolket kommer heta Ellen) ska sommarjobba på ett avsides beläget hotell som omgärdas av spökrykten. En natt börjat oförklarliga saker hända och hon flyr hals över huvud till den pyttelilla polisstationen i närmaste samhälle. En uppenbarligen okonventionell polis föreslår att de kontaktar Jonathan (efternamnet hålls hemligt, i Sagan om Isfolket heter han Nataniel Gard) som har övernaturliga gåvor och ibland hjälper polisen med att t.ex. hitta försvunna personer. Jonathan går med på att hjälpa till eftersom Marie intresserar honom. Det verkar som om hon också har någon sorts gåva, men inte av samma slag som Jonathans.
Och så är det några fler fall med mer eller mindre övernaturlig förklaring. Väldigt episodiskt för att vara en följetong, tycker jag. Det blir dåliga cliffhangers när fall avslutas hela tiden. Den här boken är mest rolig som Isfolks-kuriosa, inte så mycket för berättelsen. Den har man förstås redan läst en bättre version av i Sagan om Isfolket.
Sommaren -78 jag var nio år gammal och bodde hos min farmor och farfar i Junsele. En dag kom min farfar hem med den här boken till mig, jag blev glad förståss men farmor utbrast på bredaste ångermanlädska -Inte ska du köpa töcke te jänta som bara går på tionte åre! Jag tog boken och sträckläste den sen gick jag och sa till farfar att det var den bästa bok jag någonsin läst! Sommaren tog slut boken försvann och jag har sedan dess letat på loppisar efter boken men kammat noll! det skulle vara så roligt att läsa den igen så är det någon som har den och vill sälja den hör av er:) rosies@telia.com
SvaraRaderaFarfar dog i december 97 år gammal, farmor lever ännu i huset där jag tillbringade alla mina sommrar som barn:)
Mvh Rosie