Jimmy Corrigan: The Smartest Kid On Earth
av Chris Ware
Titeln låter kanske ganska lustig, men serien är inte det. Det handlar om Jimmy Corrigan, en trettiosexårig man med kontaktproblem. Han är väldigt ensam. Hans mamma ringer flera gånger om dagen men hon är mest jobbig. Så får Jimmy brev från sin pappa, som han aldrig har träffat. Pappan vill att de ska träffas och skickar med en flygbiljett. Men mötet med pappan blir inte särskilt lyckat det heller. Jimmy är inbunden som vanligt och trots att pappan är mer sociel får de ingen riktig kontakt. Allt är bara konstigt och obekvämt.
Parallellt med den här berättelsen får vi även följa en annan James Corrigan, Jimmys farfar, som var barn på 1890-talet. Även han var mycket ensam. Temat med saknade föräldrar dyker upp även här. I efterordet skriver Chris Ware att han bara har träffat sin pappa i sammanlagt fem timmar.
Det är en bra historia, men väldigt deprimerande. Efter jag hade läst den (jag läste hela på en dag, det är ett antal hundra sidaor och tar några timmar) så gick jag verkligen runt och var deppig resten av dagen. Min bror sa att det måste ju betyda att författaren har lyckats.
Snygg är den i alla fall. Geometriska former, breda konturer och matta färger. Mitt i serien kan det plötsligt dyka upp t. ex. en pappersmodell av en gård (den som James Corrigan d.ä. bor på ett tag) som man skulle kunna klippa ut och klistra ihop om man skulle vilja det (bortsett från att de båda sidorna var på baksidan av varandra). På insidan av omslaget finns en massa texter, inklusive ett test där man bl. a. kan svara på hurdan man var som barn: sort of happy, not so happy, miserable, miserable & ugly eller miserable, ugly, & spit on. Själva omslaget ska vara visst ett stort ark som kan vikas upp, men den finessen fanns inte på mitt inplastade biblioteksexemplar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar