Det svarta vattnet
av Margit Sandemo
Man blir alltid besviken på den här slutstriden. I och för sig, blir man inte alltid besviken på slutstrider? Men i början av Sagan om Isfolket, när man talar om den onda stamfadern Tengel den Onde som en myt, så framstår han som skräckinjagande. När hans inflytande bara uppstår hos de i släkten som är drabbade, för att de liksom är programmerade att göra ont. Även när han börjar ge små livstecken ifrån sig, som att verkligen styra drabbade med sina tankar eller när han skickar någon varelse han har förslavat för att bekämpa Isfolket, så känner man ändå att han är ett hot. Fast i de sistqa böckerna, där man verkligen får se honom, så framstår han mer som löjlig. Fortfarande som ett hot mot världen – man vill ju inte att världen ska hamna i händerna på en sådan som han – men ändå löjeväckande. och det blir inte så dramatiskt som det kunde ha blivit.
Men nu är det slut. Det finns en bok till, som jag väl läser snart, men den är mer som en epilog till serien. Själva striden utkämpas här. Och trots allt på ett lite oväntat sätt.
Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden
4. Längtan
5. Dödssynden
6. Det onda arvet
7. Spökslottet
8. Bödelns dotter
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd
12. Feber i blodet
13. Satans fotspår
14. Den siste riddaren
15. Vinden från öster
16. Galgdockan
17. Dödens trädgård
18. Bakom fasaden
19. Drakens tänder
20. Korpens vingar
21. Vargtimmen
22. Demonen och jungfrun
23. Våroffer
24. Djupt i jorden
25. Ängel med dolda horn
26. Huset i Eldafjord
27. Synden har lång svans
28. Is och eld
29. Lucifers kärlek
30. Människadjuret
31. Färjkarlen
32. Hunger
33. Nattens demon
34. Kvinnan på stranden
35. Vandring i mörkret
36. Trollmåne
37. Stad i skräck
38. Små män kastar långa skuggor
39. Rop av stumma röster
40. Fångad av tiden
41. Demonernas fjäll
42. Lugnet före stormen
43. En glimt av ömhet
44. Den onda dagen
45. Legenden om Marco
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar