av Moa Herngren
Lea är TV-producent (inte riktigt lika glammigt som det låter), men passar just nu på att använda sina hoptjänade pengar till att bo en tid i Paris. Det låter ju bra, men hon räknas ändå som den lite misslyckade i familjen. Hennes bror Jesper har ju fru och barn, fin bostad och är löjligt framgångsrik inom reklamfilmsbranchen. Lea är singel och har en lägenhet i en, vad jag förstår, ganska oattraktiv del av Stockholm.
Men så träffar hon konstnären Michel i Paris, och de båda lever de där bohemiska och romantiska parislivet som hon hade drömt om men inte fick till på egen hand. Och ödet verkar också vilja ge henne hennes andra dröm, den om en egen liten familj. Visst, Michel är väl lite speciell, men det är ju kontinentalt och konstnärligt. Inte sådär stelt svensk som Lea och hennes släkt. Det är åtminstone det Lea försöker intala sig själv när Michels beteende blir allt svårare att ursäkta. Det är också det han försöker intala henne.
Det här är en sån bok som är helt uppe i medan man läser, men nu en tid efteråt är minnesbilderna inte så starka längre. Däremot minns jag att det var starka känslor medan jag läste. Lea vill så gärna att allt ska vara bra, men det är ju inte bra. Att Michel lever på hennes pengar. I början tyckte hon att det spelar väl ingen roll, men så småningom sliter hon sig igenom nattpass trots att hon har en liten bebis som hon har i stort sett hela ansvaret för. Michel säger att han matar sonen när Lea jobbar, men Lea vet inte om det är sant. Och Michels drickande. Folk som varnade i början och sa att hans drickande inte var normalt. Lea viftade bara bort det då, men hon måste ha vetat redan då ... Hur ska hon orka?
"Allt är bara bra, tack" grävdes fram ur min neverending SUB tack vare mitt lotteri. Inte alls fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar