En smakebit på søndag (Det här är vår tid)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Fast idag är det Astrid Terese som vikarierar för Mari, så smakbitarna hittas i stället på Betraktninger.

Det var ett bra tag sedan jag delade med mig av en smakbit, så det är lika bra att jag har fyra smakbitar! Fast det är fram samma bok. Det är en reportagebok där journalisten Fanny Härgestam har följt fyra tunisiska kvinnor under ett par år, en tid efter revolutionen. Tre politiker från tre olika partier samt en ung trebarnsmamma vars man sköts ihjäl när han deltog i en demonstration under revolutionen. Korta kapitel om var och en av de fyra kvinnorna varvas hela tiden, och jag tänkte ta en smakbit som handlar om var och en av dem.

Först en om Selma. Bardopalatset är namnet på regeringsbyggnaden.

Vi hade träffats i Bardopalatsets korridorer några dagar tidigare. Det var något speciellt med hennes sätt att prata. Den sköra rösten, den varma trygga tonen när jag sa att det kändes som att demokratifebern från valet i höstas börjat lägga sig, och hon svarade: "Nu ska vi bygga upp vårt land. Då kan man inte vara febrig."
(Fanny Härgestam, "Det här är vår tid", s. 22)

Och så en om Amira.

– Frihet? Vadå frihet? säger Amira med ilska i ögonen som tåras där hon vilar mot madrassen.
– Jag är mindre fri nu än jag var före revolutionen, säger hon. Jag kände mig fri med min man och nu är han död. Revolutionen har bara fört problem med sig. Jag förstår ingenting av politiken – jag tittar på TV men förstår inte. [...] Jag har bestämt mig för att inte rösta i nästa val. Jag tänker aldrig mer rösta.
(Fanny Härgestam, "Det här är vår tid", s. 41)

Och så Mabrouka. Som jag förstår det så har hon tunisiskt ursprung, men hon har aldrig tidigare bott i Tunisien någon längre tid.

Hon tänkte också på dagen, på själva ögonblicket när hon förstod att allt hade förändrats. Den 14 januari 2011. Hon var inte i Tunisien utan satt bakom ratten uppe i bergen mellan Kanada och USA på väg hem till Vermont.
[...]
Nu var babyn trygg där hemma, medan Mabrouka körde bil över bergen, när nyheten plötsligt kom. "Tunisiens president Ben Ali har lämnat landet."
Radiorösten hann inte avsluta sin mening. Mabrouka kände en tryckvåg genom bröstet som fick henne att öppna munnen och skrika. Högt, och rakt ut över ratten. Sedan kom tårarna, och skrattet. Hon grät och skrattade och skrek.
– Jag är så stolt jag är så stolt jag är så stolt över mitt folk! ropade hon ensam i bilen.
(Fanny Härgestam, "Det här är vår tid", s. 45)

Och sist ut är Meherzia. Ennahda är namnet på det parti hon tillhör.

Ex-ministern kontrade med att Ennahda bara värnar om sig själva. Ni har konfiskerat vår revolution, menade ex-ministern. Allt med ett leende.
– Er revolution?
Meherzia försökte le tillbaka.
– Ja, var fanns du före revolutionen? hann ex-ministern fråga, men frågan fick inget svar.
[...]
– Jag borde ha svarat "jag var i exil, var var du själv? Klappade händerna för diktatorn, var det inte så?" säger Meherzia.
Solen går ner över Tunis vita stenhus.
– Men jag sa det aldrig för jag måste behärska mig. Mitt parti sitter i regeringen. Jag representerar en institution. Jag kan inte låta mig provoceras.
(Fanny Härgestam, "Det här är vår tid", s. 105)