av Kerstin Sundh
Per är sex år och har legat på sjukhus ett tag. I somras blev han påkörd av en bil och skadade foten, men nu är det dags för utskrivning. Föräldrarna och läkarna och sjukgymnasten säger att nu ska han kunna gå på foten utan problem, men Per vägrar bestämt. Man kan inte gå med nåt som ser så fult och konstigt ut. I stället får hans föräldrar och syskon dra runt honom i en skrinda.
Storebror Tosse gillar att skrämma upp Per med berättelser om ett spökhus han vet om. Det lyser där fast det är obebott. Och en höstkväll drar han med sig Per i skrindan för att utforska. Men medan Tosse och hans kompis springer runt och snokar så sitter Per mitt på gårdsplanen utan att kunna ta sig någonstans. Och då öppnas dörren till spökhuset ...
Jag tyckte att den här boken var väldigt bra när jag läste den för närmare trettio år sedan. Och jag tyckte att de vuxna var så dumma som inte fattade att Per inte kunde gå. Nu tänker jag väl mer att idag hade man nog varit lite mer psykologisk ... om det ens var så här på den tiden alltså, det är ju inte en dokumentärroman. Nu tycker jag också att boken är lite väl förutsägbar. Men "Börja läsa"-serien är nog inte avsedd för mig längre. Huvudsaken är att den var bra när jag var sju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar