av Oliver Sacks
Strax före sin död tidigare i år gav Oliver Sacks ut sina memoarer, "On the Move", som jag tror är en mer traditionell självbiografi. I "Morbror Volfram", som kom ut redan 1998, berättar Sacks bara om sin barndom med fokus på det stora kemiintresse han hade då. Och samtidigt berättar han om sin släkt och om kemins historia. Hans egna experiment (föräldrarna var båda läkare, och dessutom helt ointresserade av hur det såg ut hemma, så för dem var det helt okej att unge Oliver lade beslag på ett av husets många rum som laboratorium) och det sätt som han lärde sig att förstå kemi på följde vetenskapens utveckling väl. Handledning fick han till en början av sin mor, men när hennes kunskaper inte riktigt räckte till längre var det till sin morbror han vände sig. De flesta i moderns stora släkt sysslade med någon sorts vetenskap, och just den här morbrodern hade ärvt morfaderns glödlampsfabrik. Flera av släktingarna framstår för övrigt som en smula excentriska. Modern inte minst, som förmår sin son att dissekera och t.o.m. obducera i ganska tidig ålder. För det var ju redan bestämt att sonen skulle bli läkare.
Jag är kanske inte så intresserad av kemi egentligen, men jag älskar den entusiasm, eller rent av passion, som Oliver Sacks visar för sitt ämne. Fast så småningom falnade det här intresset och ersattes delvis av andra intressen. Det kanske bara är under barndomen som man har ett enda intresse på det här sättet. Dessutom hade Sacks då börjat närma sig nutidens kemi (alltså, som den var omkring 1950) och det började handla för mycket om partiklarna i atomens kärna. Han skriver att han hade velat vara en 1800-talskemist och göra de upptäckter som gjordes då. Men vid den här tiden var ju de upptäckterna gjorda för länge sedan. Men helt och hållet kan han ju inte ha övergivit kemin. Han skrev ju den här boken som väl måste väcka ett tillfälligt intresse för kemi hos nästan vem som helst.
Oliver Sacks tillbringade större delen av barndomen i Londons judiska kvarter (förutom de år då han gick på oerhört illa skötta internatskolor – hans bror återhämtade sig visst aldrig psykiskt från den misshandel eleverna utsattes för). Det är samma del av staden som "A Kid for Two Farthings", som jag läste för ett tag sedan, utspelar sig i. Alltid kul när man känner igen sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar